I understand what I am saying

Jag antar att min erfarenhet är vad som drar mig tillbaka. Det vill säga, min brist på erfarenhet. Alla andra verkar ligga så många steg före hela tiden, i synnerhet folk här i Scania. Folk har gjort så mycket mer. Jag känner mig mest bara som världens största tråkmåns med alldeles för många spärrar.

Jag styrs till fullo av mitt överjag. Jag vet inte när det hände, för när vi väl läste psykologi i skolan så tyckte jag att det verkade som att det främst var detet som styrde mig då. Plötsligt är jag då alltså min egen raka motsats?
Jag är inte impulsiv. Inte ofta, i alla fall. Jag har vissa impulser jag följer direkt, det kan vi ju se på mitt hår. Jag gillar ju förändringar, men nu för tiden är det lite mindre av den biten på eget infall.

Har jag blivit gammal? Och då snackar jag inte om min födelsedag, utan bara det här med att man helt plötsligt sitter under ansvarets börda, och låter bli att göra en massa busiga saker för det enda jag ser framför mig är inte den roliga biten, utan konsekvenserna. Hade jag varit sjutton hade folk kallat mig lillgammal, men på tjugosju då? Halvdöd?

Äh... Jag vet inte riktigt OM jag vill ändra något heller. Just nu har jag ju en ganska trygg omgivning där inga konstigheter händer, men jag ser ju också att så många andra har jättekul och får ut så mycket mer av livet. Gruppsex, vilda festivalbesök, nakenbada och planka in på tåg och jag vet inte vad. Alla är så glada och entusiastiska, och jag sitter mest och drar mig undan och kan bara se alla problem som kan uppstå.

Överjaget. Ja... Det är väl så det får vara, antar jag. Jag får fortsätta vara storasystern som håller i handen, och får helt enkelt klara mig utan att vara den busige lillebrodern. (det är bara metaforiskt och handlar inte om mina faktiskta småbröder)


Nu skall jag gå och äta frukost med min mor.

I should have known before I fucked you that guys like you are rock 'n' roll

Börjar vänja mig vid hur enkelt det är för mig att se mig själv hela tiden. Vi skämtar lite om antalet speglar vi har i vårt hus, men det är faktiskt bara övre hallen, datorrummet och köket som saknar speglar här. Och övre hallen är snart åtgärdad iochmed att vi skall sätta upp en spegel i trapphuset.
Nu har vi ju en överbliven spegel liggande också, får se var den hamnar. Finns ju ingen vettig mening med varför man skulle ha en spegel i datorrummet.
Det känns lite som att vi beter oss som undulater. Som att vi har speglar omkring oss för att inbilla oss sällskap :D

Apropå sällskap... Nath skall på konferens i slutet av januari och Diddi är bortrest då också, så jag skall bo ensam ett par dagar. Det kommer att bli intressant, med tanke på min paranoia och inbillningsförmåga. Jag lär förmodligen täcka över alla speglar vid det laget, annars kommer jag ju att få för mig att jag ser fler i dem än vad som finns. Eep.

Idag har jag supersnyggaste byxorna från Stop Staring! på mig. Det var ett bra tag sedan jag hade dem sist. :)

...fading away...

I am very sneaky, sir


SNEAKY PANDA AMAGAD

Hemma igen iaf. Hemma sedan en timme, till och med, men orka uppdatera här så fort jag kommer hem?
Researchat lite och har gjort om min panda, nöjdare med denna version än den jag gjorde igår, och den stämmer bättre med vår vision. Nu skall jag finslipa och ha mig, wohoo :P

Lyssnar på stilig musik och fantiserar om hur jag skall göra om mitt hår, samtidigt. Vad skall jag göra? Ibland tänker jag "lugg!" men jag vet hur djävla jobbigt det är att hålla efter den eftersom jag har en virvel i pannan. Ibland funderar jag på kortare hår, men å andra sidan är jag ju så glad nu när jag kan sätta upp håret klokt och slipper ha det i ansiktet.
Därför blir det förmodligen en ny färg, haha. Får se ifall jag hinner leka ikväll, annars tar jag det imorgon.

Fick min halloweenoutfit idag, vart inte riktigt lika bra som jag väntat mig men jag får fixa lite. Med accessoarer och sådana saker till kanske den blir bättre? Hoppas det, i alla fall.

Jaja. Puss på er.

Red, gold and green

För att spinna lite vidare på hela grejen om tankar och så där, så oroar jag mig ibland över ett visst drag jag har. Jag läste om det en gång i National Geographic eller något sådant, i en artikel om sociopater, och just den biten som stämmer in på mig (dock inte till 100%, jag ÄR ju trots allt inte sociopat :P) är hela idéen om att man själv är den enda riktiga människan.
Jag har ofta svårt att koncentrera på att andra människor fungerar på samma sätt som mig; att de också har känslor och tankar man behöver ta hänsyn till, och att de faktiskt är lika verkliga som jag.
Det är väldigt förvirrande för mig ibland. Jag tror att det kan vara lite därför jag faktiskt glömmer bort att en del andra finns; ibland glömmer jag  bort halva min släkt, ibland går dagar innan jag kommer på att folk finns. Jag vill inte kalla det klassisk glömska, för jag tror att det har att göra med hela "jag är den enda verkliga"-grejen.

Jag handlar ofta utan en tanke på konsekvenser för andra inblandade; ibland blir jag förvånad över Nathaniel när han uttrycker en åsikt eftersom det ibland helt enkelt inte finns i min värld att andra HAR åsikter.
Det är svårt att förklara det här rent svart på vitt, men jag försöker ju i alla fall.

Mitt universum snurrar helt enkelt verkligen runt bara MIG. (mig och mig och mig, bara mig och min mamma) (fast i det här fallet är det snarare Nath än mamma som befolkar världen med mig)

Han är min manliga motsvarighet, men ibland undrar jag hur mycket vi faktiskt fungerar på samma sätt. Är han också gud i sitt universum på samma slutgiltiga sätt som mig? Är han också den enda riktigt verkliga människan?

I think we've all lost the way

Förkylningen fortsätter hemsöka mig. Näsan leker alien idag; för mig är den i alla fall främmande.

Drömde en mängd konstiga saker, och allt gick till slut samman i en mardröm där jag var jagad, fångad och sedan antastad, trots mina försök att vädja till dem genom att försöka göra mig liten, söt och utsatt. Offer var fel infallsvinkel i läget, och det slutade aldrig bra.

Idag har jag sex timmars tvättid att roa mig med. Bejbi kommer hem över lunch, och en snabbis efter jobbet, och sedan skall han på firmafest. Självfallet en som är utan respektive, typiskt nog. Efter det är vi båda bjudna på fest hos grannen; vi får helt enkelt se hur min förkylning tar sig. Just nu känner jag mig mest andefattig, slö och yr; fortsätter det i den linjen tänker jag nog spendera kvällen med att ligga på soffan, alternativt packa inför tisdagens hemresa till ön. (öin)

Har ni någonsin varit med om att mensen är såpass försenad att ni inbillar er att det finns ett litet liv i magen? Man spenderar en dag under stress och panik, livrädd att det skall vara så, men när sedan mensen kickar in på kvällen så känner man av två saker: lättnad och besvikelse. För trots allt, trots alla saker som talar emot att det vore klokt att råka bli gravid nu (planerad graviditet väntar vi med) så hinner man ändå tänka i vissa banor... "Tänk om" blir plötsligt ens mantra och helt omedvetet går man ibland runt med en skyddande hand över magen.
Det har hänt mig två gånger nu. En gång för länge sedan, när jag var tillsammans med Grodprinsen (han som blev en groda när man kysst honom tillräckligt mycket) och så igår.
Missförstå mig inte här; Det ÄR bra att jag inte är gravid, dels för mig och Nath och dels för bebisen, för det är en hel del vi måste lära oss om varandra och livet innan vi är redo att sätta ett litet liv till jorden. Men samtidigt, tänk om... ;)

Nu skall jag sortera tvätt. Och leta tvätt, vilket inte blir så svårt. Prio är saker jag skall ha med mig till Gotland samt underkläder och strumpor och teeshirts åt mig och Nath; resten får han nog försöka roa sig med i veckan i värsta fall.

Dagens bloggsanning:

Om du delger en annan åsikt än bloggpostarens, så är du ju faktiskt bara avundsjuk.

Jag är så trött på alla som skall försvara sina bloggande vänner/idoler genom att i kommentarsfälten hela tiden uppge "strunta i vad XXX säger, hon/han är bara avundsjuk på dig" eller "meh, XXX; du är ju bara avundsjuk!".

Det finns väldigt få människor jag är avundsjuk på. Har jag en annan åsikt och bloggaren uppmanar till diskussion så tro mig, jag tänker delge MIN åsikt. Om det bloggaren skriver är helt uppåt väggarna och jag skriver det så nej, jag är inte avundsjuk, jag är bara ärlig.

Det här är nästan samma sak som det jag skrev om
här, där din åsikt inte räknas för att du är blond/bystig/mörkhyad/homosexuell/strippa.

Enda åsikterna som folk låter glida mellan fingrarna verkar vara sådana i still med "Du har rätt!" eller "åååh, du är så söt i den där rosa tröjan!!!"

Pssh.


Bakom maskerna

Saker som gör att du inte har rätt till din åsikt:
  • Din ålder
  • Din kroppsform
  • Din hårfärg
  • Ditt yrke
  • Din dialekt
  • Din hudfärg
  • Dina intressen
  • Ditt smink och dina andra modifieringar av ditt utseende

Jag behöver inte peka på exempel, ni är nog duktiga nog att lyckas hitta egna.
Men ändå, lite såhär: "Det du säger är ju bara struntsnack, för du spelar ju in porr!" "Du snackar bara goja, vad fan vet du som bara är femton?" "Tjejer med silikonbröst är ju ändå bara ute efter sex, så vad vet du om politik?"

Ibland låter jag mig styras av fördomar, men ofta försöker jag låta bli. Eller, rättare sagt, alltid styrs jag av fördomar, men så ofta det går så bortser jag från vad mina instinkter försöker få mig att tycka. Och tänk vad större världen blir om man faktiskt visst vill lyssna på vad den där tjejen som drömmer om större bröst har att säga!

Det var väl inte så mycket mer än så jag ville ha sagt. Kanske har någon något att tillägga på detta?
Som alla andra bloggare säger: "Vad säger ni?"
47437-69

I'm dreaming of a white christmas

Nu handlar allt om Narnia och Harry Potter och gud vet vad. När jag var liten räckte det med snö utanför fönstret för att det skulle kännas magiskt i rummet. Jag och mamma pratade en dag, jag tror det var i somras eller kanske rentav i våras, och hon sade "Från och med nu blir det mindre och mindre snö om åren, och om inte allt för lång tid skall vi vara glada om det kommer snö ens i Norrland".
Den lilla meningen har legat och grott i min skalle ett tag nu. När jag var barn så handlade vintern om snö. Det började snöa redan i mitten av november snön låg kvar över hela julen (gärna med klassisk julaftonssnö över juldagarna) och började smälta så smått till slutet av februari. Lagom till min födelsedag i slutet av mars var snön borta och vårblommorna började kika fram. Mommo brukade ge mig en bukett blåsippor när jag fyllde år, blåsippor har alltid varit "min" blomma.

Numera?
Ingen snö. Vi trampar snart in i december, julklapparna är köpta och närapå inslagna, resor hem och tillbaka för julfirande är bokade och betalda och julkalendrarna är redan placerade på tv-hyllan i alla hem. Men var är snön? Här i Skåne har vi regn, som bäst. Inga stora vita flarn som faller, bara stora tunga iskalla droppar.
Jag saknar snön. Jag saknar kritvita landskap som man med nöd och näppe kunde ta sig igenom för att snön låg för djup kring pjäxorna på en, jag saknar behovet av termobyxor och riktigt tjocka vantar, att ha iskalla men knallröda kinder när man till slut kom instyltande i hemmet efter en dag man spenderat i någon av backarna med en pulka och sina syskon.
Jag saknar att bli väckt av mamma som glatt och förväntansfullt upplyser "Det snöar!" och att bygga snögubbar, snölyktor och att göra snöänglar. Ni vet själva hur otroligt vackert det är med levande ljus i snö, hur magisk man känner sig när man står i sitt fönster och trycker sina små händer mot fönstret samtidigt som nästippen gnuggas fram och tillbaka över rutan när man försöker se alla små snöväsen som bara MÅSTE finnas därute.

Det finns inga barn nu. De finns i planer, men det kommer att dröja några år innan de finns inom oss eller utom oss. I vilket fall som så kommer våra barn att lyssna storögt på oss när vi berättar om snöbollskrig, ljudet av snö som knastrar under kängan på en och hur rädd man alltid var att ens pulka skulle fara hela vägen ut på vägen när man for ner för backen. Snö kommer att bli deras myt, det där som de inte riktigt tror på fast vi visar dem bilder av oss som barn i snön. "Här är mamma och morbror när de bygger snögubbe!" "Här är pappa och farmor i skidspåret!".
Har ni sett filmen Blast from the Past med Brendan Fraser? Om inte, se den. Vad jag ville ha sagt här är; I filmen finns en sekvens då Adams (Brendan) far försöker förklara för honom hur baseball går till, eftersom Adam aldrig varit utanför bunkern de lever i. Fadern försöker och försöker förklara, men Adam missförstår hela tiden och kan inte alls ta till sig vad fadern säger. Är det min son, min dotter i framtiden? En oförstående och oskuldsfull liten, som gör sitt bästa för att greppa något som är totalt oförståeligt för henne?

Jag saknar snö.
signoff

Två snabba tankar

  1. Jag hatar folk som inte säger "tack". Boosta dig i SM? Sure thing, bara du säger tack. Samla ihop alla mats åt dig så att du kan tradeskilla? Absolut, men tacka mig för besväret. Hålla upp dörren för dig? Inga problem, men om du inte kan kosta på dig ett tack fattar jag inte varför jag skall göra mig besvär med att vara trevlig. Tack är ett ord på en stavelse, och det tar inte ens en sekund att säga det. Skall det då vara så satans svårt att använda det lite oftare? >_<

  2. Green Day var bättre när de var glada. Som när de gjorde Dookie och hade grönt hår.

I'd like to thank my buddies for twisting the knife in my back



I haev things 2 pondr.

Zombie ger svar:

Ibland kan man faktiskt undra: Vad är skillnaden på ett par bra och ett par dåliga byxor?
Jag har svaret: I ett par bra byxor kan man hitta 120:-, och är man för tillfället väldigt fattig är 120:- alla pengar i världen.

King of the Cannibals

Dagens framsteg: Att inte låta Förtvivlan författa min blogg.
En del bråk (eller vadhelst man vill kalla dem) kan vara uppfriskande och få en att förstå. Jag önskar bara att folk kunde bitcha mot mig oftare (well, egentligen inte) så att jag fick mer feedback. Jag kräver inte positiv feedback, jag vill bara VETA. Som när man bakar pizza; hur fan skall jag kunna veta att mina pizzor inte uppskattas av kunderna om kunderna aldrig säger ifrån? Hur skall jag någonsin kunna bli bättre om ingen någonsin pekar ut mina fel och ber om förändring?

Det sägs att jag är för fördomsfull. Jag håller delvis med. I vilket fall som helst får det stå mellan personen i fråga och mig. Det ger mig saker att tänka på, klura över, försöka göra något åt. Vi behöver alla små hobbies och projekt att syssla och pyssla med; jag har mig själv och mina issues.

Min problemkategori behöver fler inlägg. Jag hade kommit på ett bra problem att bearbeta tidigare idag, men det har totalt fallit mig ur minnet. Får se ifall det dyker upp igen. Att skriva ner saker gör dem verkliga för mig. Svart på vitt (eller vitt på svart, om man nu skall utgå från vad som står i bloggen) och plötsligt existerar orden och deras innebörd.

Det är dags för mig att sminka mig (mitt smink försvann medan Förtvivlan regerade) och gå upp till Ica och köpa något att äta. Jag vet inte vad. Jag är inte sugen på något, och min tunga känns svullen. Men om några timmar kommer jag att ångra att jag inget ätit.
Jag minns att jag hade lyckats få rutin på mitt ätande i höstas. Kvällsmat åts någongång mellan sex och sju varje kväll, jag åt aldrig något (ens godis) efter nio. Lunch och mellanmål åts regelbundet. Det var bra. Jag får försöka få igång en sådan rutin igen. Rutiner är bra för mig. Schema och bestämda tidpunkter.

Magen är tom och huvudet är fullt. Ibland är det tvärtom. Jag vet inte vilket som är bäst för mig.

Too much for my thin shoulders

Jag blir tokig. Tankar, tankar, tankar. Jag tänker i cirklar och jag tänker åt fel håll och ibland tänker jag inte alls.
Jag känner mig riven itu, sliten åt olika håll och allt grundas i i stort sett en sak. Och jag kan inte prata om det här, för alla är inte rätt mottagare av viss info, av visst innehåll. Mitt och inte ert. Ibland alldeles för mycket för liten Zombie.

Moody.

Vilsen, irr och allmänt ARGH, typ.

Ladykiller? So kill me now.

Come sweet Death, one last caress

Spelade lite WoW, nu är jag lvl 51. Råkade köpa en sak för 40g i AH, nu är jag fattig och ledsen. Dang. Jag skulle ju spara pengar :S Ger mer int och mer spell damage dock, så det var ju en BRA sak, men ändå...

Nu skall jag se ifall jag vågar sticka näsan utanför dörren (det blåste kallt när jag hade balkongdörren öppen!) och sedan skall jag då bege mig till Ica Nära och köpa något att äta. Typ bröd. Kanske lite mat, jag får se. Jag har förvisso varit hungrig sedan typ nio igårkväll, så mat vore nog uppskattat när min mage sätter igång och surar igen senare idag.

Inget är mer passande att banka på dinosaurier till än Kristet Utseende. Alldeles för länge sedan jag lyssnade ordentligt på dem, hoho.

Funderar till och från på att göra ett nytt helgonkonto, men jag vet inte. Det vore bra därför att jag har mängder av vänner som skulle tycka att det var enklare att kommunicera med mig om jag hänger där. Det är också enklare att säga till folk "Jag heter Knubbdäck helgon!" än att säga "eh, du kan ju läsa min blogg eller lägga till mig på msn..?" = lättare att knyta relationer med nya bekanta.
Å ANDRA SIDAN så gillar jag starkt att inte vara med där längre. Ingen stress, inga fixa idéer om att jag måste stalka vissa personer, jag kan med gott samvete dissa hela helgongrejen (jag tycker ju faktiskt att det ÄR ett korkat ställe) men ändå har jag svårt att komma till ett beslut. Nåväl. Tills jag bestämmer mig skapas i alla fall inga helgonkonton, så... Skulle det hända får ni veta på ett sätt eller ett annat.

...kan det inte dyka upp någon annan skitbra community där puckon inte får vara med? Fula korkade människor icke välkomna; där skulle jag trivas. (jag utgår från min egen definition på "pucko" och "ful", ni kanske tycker annorlunda?)

Mat mat mat mat mat gnag knapr arm mat.



Jag var ju nästan populär.

Libresse vill hjälpa till


Hej, är du inkompetent och inte kan teckna ner din menscykel själv? Har du ingen kalender? Är du lat eller bara djävligt nyfiken på varför Libresse så gärna vill skicka mail till dig en gång i månaden? Vad händer om du råkar få humörsvängningar utan att få en påminnelse om det, glömmer du att sura då? Undrar du som jag vad den här djävla annonsen egentligen går ut på?

To my satisfaction

Min bror kom trea idag. Jag fick en chokladkaka och ett paket kaffe eftersom jag var i det vinnande laget. Min andre bror vann typ hälften av alla priserna i lotteriet. Men jag var inte Sämst i Familjen på bowling för en gång skull! Riktigt bra :)

Nu kommer snart folk hit och jag är lite stressad, men det ordnar sig nog. Jag ligger inte så bra till på pengafronten så jag får ta ett snack med min far imorgon.

Helst vill jag sova. Jag är så dumt trött att det är rent lurigt. Höll på att somna när jag var publik till finalspelet, men lyckades hålla mig vaken. Dock gäspade jag så att det var helt tokigt. Mommo satt bredvid och gäspade nästan lika mycket hon, så det var inte bara jag! :P

Fortfarande lite kluven. Jag vet inte jag, skall man prata med folk eller ger det ingenting? Tidigare då jag har försökt tala med folk så har det bara slutat illa. Varför har folk så lite respekt för mina åsikter? Varför umgås folk med mig om de inte alls bryr sig om vad jag har att säga?
Jag låter det vara ikväll. Skall samtal hållas får det ske tidigast imorgon. Idag vill jag bara vara glad, idag vill jag inte säga till folk att de gör mig ledsen.

Black as midnight, black as pitch, blacker than the foulest witch

Det här är dagens tanke. TÄNK PÅ SAKEN, håll det intill hjärtat, när det med lite filosofering av allmän sort:

Vad är Satanisk Pajbakare 1&2 utan Ärkenemisarnas Juice och Kaosstaplarens Lärling?
Vad är Gwynne utan Idraz och Eber?
Vad är Lord Knubbdäck utan Thomten och Thorgo?
Vad är Temptatia utan Invincor och Little Falcon?

Och viktigast av allt:
Hellre en vegetarisk potatisfasan än en köttbanan.

(det är faktiskt inte meningen att ni skall förstå.)
(och vet ni vad det finaste är? nu har vi med en vacker alv i vår lilla gruppering också <3)
(vad vore vi tre andra utan Elenaria? ett gäng djävla dårar, that's what!)

Is evil in the flesh?

Saker jag behöver planera/fundera på:
  • Tårta/tårtor till nästa fredag. Vad skall det vara på? Jag vill ha monstertårtor. Hjärnsubstans. Blooood!
  • Outfit. Hej hå, min garderob är plötsligt inte alls tillräckligt spännande. This will take some thinking...
  • Hur fan blir jag frisk snabbt? Min näsa är plötsligt Niagarafallet. Kill me, now!
  • När har jag tid att städa hela lägenheten så att den är supernajs när folk kommer hit?
  • Var far har jag lagt nyckelknippan med min tvättnyckel på?!

Zombie got stuck

Om man så helt plötsligt får ett one time offer som kan vända hela ens värld upp och ner, vad gör man då?
Det kryper i min mage. Jag tänker inte säga vad det är, så det är verkligen ingen idé att fråga. Men det handlar om hjärta och relaterat, och det är bara äventyr och små små spindlar som lägger ägg under huden på en för att sedan spöka runt tills man fattat ett beslut.

För mycket som kan gå åt helvete. Living on the edge, talk a walk on the wildside - eller vara helt djävla svensk och förskräckt rygga undan?

Jag vet inte.

I've only got eyes for you (don't worry, they're in the freezer)

Jag tycker om ögon. Ögon är vackra. Jag tycker till och med om mina egna ögon, jag har alltid varit glad i min gröna färg. Så varför envisas jag med att ha så svårt för ögonkontakt?

Det känns som att man blir invaderad. I en värld av seende är ögonen det som knyter samman folk. Hade alla varit blinda eller ögonlösa hade jag förmodligen haft svårt för beröring. Det är så intimt, som att man bjuder in någon i sin hjärna. Jag vet inte riktigt...

The Brain that wouldn't Die
sade en gång att han hade svårt med ögonkontakt, därför att han kände det som att han hotade folk när han såg på dem, som att han intog maktpositionen. Jag har det motsatta problemet: Jag känner mig i underläge, liten och svag av att ha någons blick låst i min.

Jag vill gärna klara av att se folk i ögonen. Det ger folk en helt annan syn på en (no pun intended). Man framstår som trevligare och mer öppen, istället för flyktig och avvisande. Och det vet jag, jag vet det jag vet det. Och ändå blir jag nervös, skakis och vill inte alls. När jag fikar beställer jag in något att äta, för då kan jag uppehålla blicken vid vad jag äter. När jag går på stan hittar jag saker att se på, så att jag inte behöver söka så mycket ögonkontakt. Och när jag går till och från skolan är jag alltid väldigt intresserad av var jag sätter fötterna. Jag gör allt jag kan. Och egentligen vill jag inte alls att det skall vara såhär; jag vill ju kunna sitta mitt emot något, ha normal ögonkontakt och var som en normal människa.

Eftersom jag vet att jag är dålig på det, hyperkorrigerar jag (för att använda mig av en av mina universitetstermer :P) Alltså: Jag stirrar på folk. Jag vet inte vad normen för ögonkontakt är, så antingen undviker jag blickar totalt, eller så låser jag min blick och stirrar. Hur hittar man mellanläget? Jag undrar jag.

Snart tjugotre år gammal, fortfarande inte vuxen.

Tidigare inlägg