I've only got eyes for you (don't worry, they're in the freezer)
Jag tycker om ögon. Ögon är vackra. Jag tycker till och med om mina egna ögon, jag har alltid varit glad i min gröna färg. Så varför envisas jag med att ha så svårt för ögonkontakt?
Det känns som att man blir invaderad. I en värld av seende är ögonen det som knyter samman folk. Hade alla varit blinda eller ögonlösa hade jag förmodligen haft svårt för beröring. Det är så intimt, som att man bjuder in någon i sin hjärna. Jag vet inte riktigt...
The Brain that wouldn't Die sade en gång att han hade svårt med ögonkontakt, därför att han kände det som att han hotade folk när han såg på dem, som att han intog maktpositionen. Jag har det motsatta problemet: Jag känner mig i underläge, liten och svag av att ha någons blick låst i min.
Jag vill gärna klara av att se folk i ögonen. Det ger folk en helt annan syn på en (no pun intended). Man framstår som trevligare och mer öppen, istället för flyktig och avvisande. Och det vet jag, jag vet det jag vet det. Och ändå blir jag nervös, skakis och vill inte alls. När jag fikar beställer jag in något att äta, för då kan jag uppehålla blicken vid vad jag äter. När jag går på stan hittar jag saker att se på, så att jag inte behöver söka så mycket ögonkontakt. Och när jag går till och från skolan är jag alltid väldigt intresserad av var jag sätter fötterna. Jag gör allt jag kan. Och egentligen vill jag inte alls att det skall vara såhär; jag vill ju kunna sitta mitt emot något, ha normal ögonkontakt och var som en normal människa.
Eftersom jag vet att jag är dålig på det, hyperkorrigerar jag (för att använda mig av en av mina universitetstermer :P) Alltså: Jag stirrar på folk. Jag vet inte vad normen för ögonkontakt är, så antingen undviker jag blickar totalt, eller så låser jag min blick och stirrar. Hur hittar man mellanläget? Jag undrar jag.
Snart tjugotre år gammal, fortfarande inte vuxen.
Det känns som att man blir invaderad. I en värld av seende är ögonen det som knyter samman folk. Hade alla varit blinda eller ögonlösa hade jag förmodligen haft svårt för beröring. Det är så intimt, som att man bjuder in någon i sin hjärna. Jag vet inte riktigt...
The Brain that wouldn't Die sade en gång att han hade svårt med ögonkontakt, därför att han kände det som att han hotade folk när han såg på dem, som att han intog maktpositionen. Jag har det motsatta problemet: Jag känner mig i underläge, liten och svag av att ha någons blick låst i min.
Jag vill gärna klara av att se folk i ögonen. Det ger folk en helt annan syn på en (no pun intended). Man framstår som trevligare och mer öppen, istället för flyktig och avvisande. Och det vet jag, jag vet det jag vet det. Och ändå blir jag nervös, skakis och vill inte alls. När jag fikar beställer jag in något att äta, för då kan jag uppehålla blicken vid vad jag äter. När jag går på stan hittar jag saker att se på, så att jag inte behöver söka så mycket ögonkontakt. Och när jag går till och från skolan är jag alltid väldigt intresserad av var jag sätter fötterna. Jag gör allt jag kan. Och egentligen vill jag inte alls att det skall vara såhär; jag vill ju kunna sitta mitt emot något, ha normal ögonkontakt och var som en normal människa.
Eftersom jag vet att jag är dålig på det, hyperkorrigerar jag (för att använda mig av en av mina universitetstermer :P) Alltså: Jag stirrar på folk. Jag vet inte vad normen för ögonkontakt är, så antingen undviker jag blickar totalt, eller så låser jag min blick och stirrar. Hur hittar man mellanläget? Jag undrar jag.
Snart tjugotre år gammal, fortfarande inte vuxen.
Kommentarer
Trackback
