Dagens ord: Klassbloggande. Folk som bloggar om hur dålig uppväxt de hade, tydligen. Jag vet inte. Jag kanske bara feltolkar. Men det verkar gå ut på "Varför fick hon allt jag inte fick?"
Kom igen... Jag, genom min familj, tillhör väl kanske bättre skiktet medelklass på Gotland, men omg. Jag har då aldrig tyckt att jag har haft en dålig uppväxt för att jag inte fick Sibyllamat och glass varje dag. Faktiskt.

Nu är jag dock vuxen, nu har jag massor av egna pengar som jag skall köpa lägenhet eller wtf jag vill för, men jag har inte råd med oxfilé. Oxfilé är det som spelar stor roll, jag vill ha oxfilé och rödvinssås och potatisgratän. Det är bara köttet som är dyrt, och det är djävligt dyrt. Mrrrr. Köööött.

Seriöst. Jag bryr mig egentligen inte, folk får lov att vara avundsjuka på sina vedervärdigt bortskämda men väldigt onyttiga grannar om de vill ;) Jag var ju själv lite avundsjuk på att Malin fick äta godis och chips precis hur mycket hon ville, men å andra sidan så såg jag ju vad det gjorde med hennes kropp. Och hur hennes föräldrar såg ut. Och hur hennes lillasyster började se ut... Så... Njä :)

ISTÄLLET så tycker jag att man skall koncentrera sig på att må bra. Jag skulle kunna dra upp det ena minnet efter det andra om nätter jag grät mig till sömns på grund av mina klasskamrater, hur jag drömde om att våga skrika åt folk att dra åt helvete och hur jag alltid varit avundsjuk på mina syskon - men vad tjänar det till? Det skulle inte få mig att må bättre, allvarligt talat. Jag skriver då hellre om hur otroligt stolt jag var över mig själv när jag tog studenten, hur det pirrar i magen när jag får varma solstrålar i nacken och känner lukten av vårblommor eftersom det får mig att minnas alla våra långpromenader till diverse lekparker när vi var små, jag skulle kunna ranta på i en evighet om hur minnet av mig och Fredrik med varsin Tom & Jerry-påse låg under storrumsbordet och såg på tecknad film och hur härligt det var när man fyllde år och de kom och sjöng sin falskstämda sång för mig. Hur kul det var när man fick följa med pappa till affären innan den öppnade och allt var tomt och svart och man kunde surfa runt på de små rullbrädorna, och hur trevligt det alltid är när personalen i butiken hälsar glatt på en, och man märker att det inte beror på att man är Anders' dotter, utan på att man är Carina och de tycker om en. Hur vuxen jag kände mig när jag fick följa med mamma på Tupperware-partyn, hur mysigt det alltid var att hälsa på Birgit eller Madelene på landet och leka med griskultingar och kaniner. Hur fint det kändes när jag träffade först Ida, Emma och Hanna och sedan träffade Eric, Leo och Amanda.

Jag vet hur det är att känna sig åsidosatt och utanför. Men jag vill inte plocka fram känslor som bara får en att må dåligt, och som inte går att omvända till något bra för det är för länge sedan.
Jag älskar mina föräldrar och min familj, och allt som hände under min uppväxt har ju danat den jag är idag. Och om man inte kan trivas med sig själv, hur kan man då trivas med något?

Jag dömer ingen. Jag vill bara måla upp MIN version av hur det hellre skulle se ut.
Att bli mobbad för sina nedärvda kläder - eller att kunna le av att minnas hur bra de där fula jeansen var att spela dödsfotboll i? :D

Mitt problem för idag: Bristen på kärlek.
Jag behöver en pojkvän. Eller något liknande, så djävla kräsen är jag inte. Jag behöver NÅGON av manlig typ som jag kan få ödsla lite känslor på, jag är alldeles för kelig för att vara bekväm i att vara singel. Sure thing, det är kul att slippa känna dåligt samvete för att man ler lite extra mot någon every now and then, men samtidigt hade jag inte haft något emot att ha någon som är MIN. Min egen, min att få hålla om när jag sover och min att få vakna bredvid.

Det är, om jag inte har räknat fel totalt, tre år sedan jag blev singel. Tre år kan vara lite, men det kan också vara väldigt länge. Under de tre åren har jag blivit förälskad ett flertal gånger, men inte en enda gång har det varit besvarat. Visserligen har jag också haft två (tror jag) som i alla fall påstått att de har varit kära i mig, men då har det tyvärr varit jag som inte responderade. Och nu sitter jag här och funderar lite... Jag tror att jag är väldigt svår att bli kär i. Det är ett problem, men jag vet inte hur jag skall ändra det. Viktor har alltid en massa vassa synpunkter på att "ändra dig då" och så vidare, men om jag inte VET mallen är det ju svårt att få rätt resultat, right?

Jag tycker att jag är lättpratad, jag vet att jag faktiskt kämpar för att överkomma min blyghet och mina enorma problem med ögonkontakt, och jag vet att jag inte alls ser på det vis folk verkar föredra, även fast ingen verkar misstycka helt med det utseende jag nu har att dras med.

Hur uppstår kärlek? Vad är det i en människa som får motparten att släppa vissa murar och att skapa små rum med bubbliga känslor i? Vad är det egentligen som gör att man faller för person A men inte för person B? Är det samma funktion som gör att man avskyr person C och inte alls kan fördra person D? Eller har svarta känslor inte samma kod som vita känslor?
De personer jag fallit som en fura för har inte alls något gemensamt med varandra, annat än att jag kan sätta mig själv som gemensam nämnare, som spindeln i nätet. Honom har jag samma musiksmak som, honom har jag samma humor som, honom delar jag intressen med och han är bara ruggigt djävla snygg och charmig. Så det är svårt att hitta en röd tråd på det viset, och om ingen röd tråd finnes så måste det ju vara något annat som påverkar?

Jag tog upp ämnet lite lätt med min mor, efter att ha hajat till några gånger när jag gått förbi folk i Frankreich: Man faller för drag. Vissa drag attraherar mig och några med mig, samtidigt som andra inte alls förstår tjusningen i det där jag finner så charmigt. Så när man då möter en karl som har den där blicken, eller de där händerna, eller det rara skrattet, så inser man plötsligt att man är snarast attraherad av en total främling - på grund av igenkännande med någon man tidigare varit förtjust i! Men hur uppstår attraktion? Ligger det i mina gener att vara dödligt förtjust i vackra armar och händer och i min grannes (t.ex.) gener att älska ben och rumpor? Eller varifrån uppstår attraktionen?
Jag undrar, jag.

I vilket fall som helst så vill jag ha kärlek. Jag vill ha någon som alltid har dörren olåst för mig, som aldrig tycker att jag stör och som alltid vill att jag är hos honom. Som inte har något emot att kittla mig i nacken, värma min rygg när jag värker och som faktiskt tycker om mig fast jag har en helt sned inställning till mat.

Rant rant rant. Det står egentligen inget intressant här :P

Har börjat fundera på min packlista inför Paris-resan.
Hittills har jag bestämt att jag skall packa med följande:

• Min svarta kofta med rosett och min svarta midjelåga köfta med trekvartsärmar. Båda gör vilken outfit som helst till en bedårande sammansättning!
• Min svarta klänning med vita prickar. Fungerar lika bra under shopping som vid utgång på kvällen. Ett utmärkt val, alltså.
  
• Min svarta tröja med kattöron. Om inte annat för att jag vill ha den på hemresan, den är mysig och fin.
  
• En svart pennkjol, och kanske körsbärskorsetten. Man vet ju aldrig när man behöver vara lite extra uppklädd.
  

Skor... Jag är tveksam. Det blir ju självfallet vinterstövlarna, men jag vill gärna ha med något med lite klack. Frågan är bara hur höga klackar jag kommer att orka sporta, och jag vet inte alls hur väglaget är i Paris. De heelsen jag köpte i London för två år sedan är låg klack på, men är samtidigt väldigt söta och passar finfint till mina rara femtiotalsoutfits. Försöker orka gå in mina vita gympaskor så att jag kan ha dem utan att få skavsår; kanske vore en idé att ha dem på mig när jag nu skall skutta till ICA Nära och köpa mjölk... (Funderar för övrigt på att synda och köpa mig en liten chokladkaka: Det hade varit fint att ha när jag surlevlar i WoW.)

Andra saker som skall packas:

• Min laptop, och allehanda sladdar till den.
• Min iPod, och sladd till den.
  
• En kamera, eller så får mamma ta med sin.
  
• Ett antal bra böcker. Jag tänkte köra på en av mina triologier, det borde räcka...
  
• Goffe, för jag reser ingenstans utan honom.

Nu tar hungern över hjärnan, dags att fly!

Kära Hennes & Mauritz!

Varför tycker ni så illa om min kropp? I alla dagar av mitt liv har jag fått höra att man duger som man är, men ibland undrar jag. Ni har väldigt fina och bra kläder i ert företag, och jag ser mig gärna som kund av dessa. Dock måste jag besviket konstatera att ni inte gärna gör kläder som passar min märkliga kropp. Ni förstår, jag är kurvig. Jag har inte bett om det, jag blev det bara ändå. Jag behöver kläder som kan rymma min ack så tunga byst och jag behöver samtidigt kläder som framhäver min midja och ytterst smala rygg. Och kläder som även sitter bra över höfterna verkar det inte ens vara tal om att finna!

Idag funderar jag över mina ben. Jag köpte ett par fina, röda knästrumpor hos er tidigare i vintras, för att matcha en klänning och kofta jag har som går i samma färg. Till min stora förvåning insåg jag dock att strumporna är för långa för att fungera som just knästrumpor, och samtidigt för korta för att fungera som overknees. Idag provade jag ett par ljuvliga stayups i nätmodell med prickmönster som jag i glädje införskaffade under förra veckan, och dessa är för långa för mig även när jag har dem uppdragna nästan över höfterna. Ändå är jag inte riktigt av uppfattningen att jag har för korta ben - jag trodde allvarligt talat att jag hade normallängd på dem.

Så, H&M, vad tycker ni att jag skall göra? Jag vill så gärna att de kläder jag köpt av er skall sitta så som tänkt, men min kropp envisas med att avvisa den idéen för mig.

Jag vore tacksam för ett svar.

Med vänliga hälsningar,
//Carina Hellberg - the friendly neighborhood zombie.

Jag är nog den enda tjejen i hela Skåne som behöver sminka sig för att vara snygg. Jag brukar småkika lite på tjejer på tåget, i skolan, på stan, och ALLA kör naturligt. Kanske lite mascara. Oftast inte ens det. Jag har aldrig sett mig själv som en som översminkar sig; det enda jag använder är mascara, ögonskugga och eyeliner (sistnämnda är ett måste för den där fina fifties-cateye-looken jag gärna nyttjar ^^) och that's it. Vill jag vara extra spiffy blir det lite rött på läpparna, men det är ytterst sällan eftersom jag inte är helt förtjust i att hålla efter en målad mun hela dagarna.

Men... Ingen annan. Och de är så söta ändå! Deras ögon syns. Det gör inte mina när jag är osminkad. Jag har så små ögon och jag känner mig obehaglig till mods när jag inte har mitt smink. Jag är en sådan där ytlig tös som gömmer mig bakom ett sminkat yttre. Typ. Å andra sidan tycker jag att smink är ett bra sätt att framhäva sin personlighet och sin stil. Vad vore en gothare utan mängder av svart ögonskugga och kajal? Och vad vore en bimbo utan sin blåa ögonskugga och sina rosasockrade läppar?

Jag funderar ofta på det där. Vad tänker folk när de ser mig och min gråa ögonskugga? Tycker de att jag är översminkad? Eller reflekterar de inte alls över att jag spacklat på mig?
För mig har det ju alltid bara varit ett sätt att vara lite sötare. Jag tycker om att vara söt.

Enligt DA INTRAWEBZ så är den här tjejen knubbig på gränsen mot tjock. Hennes kroppsform liknar min egen väldigt mycket (först trodde jag att något tagit en bild på mig i supersmyg!) och jag undrar ju då: Vad då, är jag tjock för att jag ser ut såhär?

Jag gillar inte Astrid Lindgrens sagor.
När jag var liten tyckte jag att de var bra, och mamma älskar alla filmer/serier (I alla fall Saltkråkan och Emil) så varje gång de har gått på tv har man ju sett på dem med henne. Men ...jag var aldrig särskilt förtjust i det. Jag stod ut med det, men numera tycker jag bara att det är så falskt allting. Jag vet, hennes sagor är riktade till barn och inte till vuxna, men majoriteten av svenska folket verkar ju vara av den uppfattningen att det hon skrivit är BRA, och det kan jag inte alls hålla med om.

• Karlsson på Taket: Gav mig mardrömmar! Vilken otroligt äcklig liten karl! Ingen respekt för någon, dryg och otrevlig, och gör mig helt totalt förbannad bara jag tänker på honom. Ingen av karaktärerna i den sagan är överhuvudtaget något att hänga i taklampan, jag avskyr dem allihop.
• Pippi Långstrump: Liten anarkist. Ingen respekt för auktoriteter, vill ha allt på sitt sätt och är bara dryg och djävlig i grunden. Alla vuxna karaktärer är dumma (=korkade) och alla barn är bäst i världen? Na-aw. Inte ens ett barn kan väl tycka att det är en bra förebild?
  
• Vi på Saltkråkan: ...varför är alla så djävla dryga?!
• Alla vi barn i Bullerbyn: Okej, den här är lite charmigare. Men fortfarande inte bra.
• Ronja Rövardotter: ...men orka komma med utläggningar om ALLA sagor. Samma här: folk är dryga och dumma, karaktärerna är sega och blä. Skådespelarna i filmatiseringen gör det dock bra, och det är fint fotografi.
  

I vilket fall som helst. När jag var liten ville jag hellre läsa sagor om prinsessor, se på barnprogram som typ Täppas och Trasdockorna (men inte Pippi Pelikan, det gav mig ångest), och inte alls Astrid Lindgren. Det var liksom bara en sådan där sak som förväntades av en: Man skall tycka om Astrid Lindgren.

Första gången i hela mitt liv som jag såg en mus (=råttsorten, inte organet) så blev jag jätterädd, började gråta och ställde mig på en pall - för det var det som förväntades av en. Tv, serier, filmer; varhelst ett råttväsen dök upp blev kvinnorna skräckslagna och ställde sig på stolar och skrek och viftade med kvastar, så det var ju uppenbarligen så man skulle göra?

Någonstans på vägen lärde jag mig att sålla. De här sakerna skall man göra, de här är valfria. Man skall säga tack när folk är vänliga mot en, man skall säga hejdå innan man lägger på luren, och man skall vara artig och vänta tills folk säger varsågod innan man tar för sig. (just den där varsågod-delen har jag haft problem med; ibland säger folk inget, utan stirrar på en tills man vågar ta för sig. jag tycker att det är jättehemskt, jag vill ha bekräftelse innan jag börjar ta för mig av saker och ting.) Däremot behöver du inte alls vara rädd för möss, du kan lyssna på vilken musik du vill, du får klä dig i de kläder just DU tycker är snygga och du får lov att tacka nej om det är något du inte vill ha.

Folk diskuterar könsroller. Alla skall ha lika rätt! Kvinnan är lika mycket värd som mannen! ...självklarheter. Och samtidigt tar folk avstånd från sina egna uttalanden: "Du skall ha rätt att göra vad du vill!", men vill man följa könsroller gör man fel. "Kvinnor bestämmer själva över sina kroppar!", men de kvinnor som viker ut sig säljer sig och böjer sig för massan. Är det bara jag som ser paradoxen?

Jag själv är så komplex: Samtidigt som jag tycker att det är helt upp till var och en om de vill vika ut sig nakna i herrtidningar, så tycker jag innerst inne att de gör fel. Å andra sidan har jag aldrig påstått att jag är rationell eller särskilt politiskt korrekt. Men jag måste få understryka: jag tycker seriöst att de får lov att vika ut sig. Jag skulle aldrig säga till någon som sade till mig "min dröm är att bli utvikningsflicka" att "hörredu, tvätta ur skiten ur hjärnan, du skall bli politiker!" eller något. Folk har, i min värld och uppfattning, helt fria tyglar. De får rida vart de vill, vara hur de vill, och göra som de vill. Så länge ingen stör mig så är jag cool med allt. Sedan tänker jag ändå ha åsikter, för det är min rättighet. Om alla andra får tänka hur de vill måste jag ju få tänka som jag vill?

När jag var liten ville jag också bli utvikningsflicka. Jag tyckte att det verkade jättetufft: Alla som såg en tyckte ju att man var jättesnygg, och man tjänade pengar. Och så var det ju den där farliga viljan att vilja beundras; åtrås. Den viljan ligger ju kvar, men jag försöker kväsa den. Hålla den i schack, strama åt tyglarna. Jag vill inte rida åt det hållet ännu.
Nu är jag äldre, och jag vill inte alls vika ut mig längre. Jag vill bli hemmafru. Jag vill följa könsrollerna: Jag vill ha ett hem att städa, en man att pyssla om, barn att ta hand om och någon att laga mat till. Och vissa av er kanske rynkar pannan och suckar "Nu har hon fallit offer även hon!" och tycker att jag är lurad. Men vet ni vad? Jag fyller tjugotre om två månader. Jag har haft ett helt liv på mig att tänka, och tror ni inte att jag vet att jag kan bli vad jag vill? Jag kan bli doktor, jag kan bli lärare, jag kan bli musiker, jag kan bli vad i helvete jag vill, och det jag vill bli är hemmafru. ...just nu. Kanske ändras det, jag är impulsiv och första lilla tanke som kommer farande och faller i god jord kommer att gro tills jag sprängs av en lust att ge efter för mina nycker.

Folk vill så gärna styra andra. Gör det här, säg det här, ha på dig det här, lyssna på det här, se på det här... Jag vill inte styra någon annan än mig själv. Så länge jag själv är kung över min egen borg så struntar jag i resten. Så länge jag själv avgör vad jag gör, säger, tycker, tänker, så är jag nöjd. Det är allt jag begär: Makten över mig själv. (och wohooo, för jag har den!)

Och på samma sätt har jag rätt i att RÖSTA PÅ VAD FAN JAG VILL och göra det utan att ta hänsyn till andra. Jag röstade egoistiskt, men det hade jag rätt till. Jag röstade blått, och vi vann. Och jag har rätt att inte behöva diskutera detta om jag inte vill. Folk har tjafsat med mig angående min röst, men vad är poängen? Valet är över sedan ett halvår, och om tre och ett halvt år blir det val igen och då blir det åter en gång sossestyre här i vårt regnblöta land.

...och det var dagens uttalande från den visa kinesen. Sure, det är ett otydligt och struligt inlägg, och jag har associerat vilt, men passar det inte så låt bli :P Jag ville bara få skriva av mig lite. Associativ skrift är väldigt trevligt också; börja med ett litet frö och plötsligt har du ett stormande träd utan ordentliga rötter.

Nu skall jag plugga, och sedan gå till macken och köpa kvällsgodis.

När jag var liten och såg på tv så hejade jag nästan alltid mest på ondingarna. Turtles i all ära, men herregud vad jag ville att Shredder skulle vinna (jag tyckte att han var ashet redan när jag var nio år gammal); Bumbibjörnarna var väl ganska gulliga, men Hertig Torulf och Grymlingarna var ju waaaay häftigare; första gången jag såg Star Wars fastnade jag direkt för Darth Vader och hans ondingar...
Ett annat bra och målande exempel är He-Man: Vem fan föredrar He-Man framför Skeletor?!
Men vad är det med ondingar som gör dem så attraktiva? Varför vill tjejer ha bad guys framför good guys?


Personligen har jag lite olika teorier på den fronten. Dels tror jag att det har med sex att göra; en kille som slåss och skrattar rått och har snygga ondingkläder MÅSTE ju helt enkelt vara bättre i sängen än en kille som plockar blommor, ler ljuvt och klär sig töntigt. Åtminstone JAG vill ju ha en karl som kan se efter mig och ta hand om mig eftersom jag gillar könsroller och eftersom jag är narkoleptiker (någon måste ju orka bära hem mig när jag somnar!). Det är väl också en sådan där sak som levt kvar sedan vi var grottmänniskor: Eftersträvan att ha den starkaste, mäktigaste. (plus att man vill ju gärna kunna säga "du, passa dig, annars hämtar jag min karl!" ...eller? ^_^)

Um... Jag kommer inte på riktigt vad fler för teorier jag hade. Kanske att det är spännande också: Good guys är ofta förutsägbara och överraskar sällan; jag behöver hela tiden få följa impulser, få förändring i min vardag och dras upp ur min trista jord. En bad guy kan ju helt plötsligt komma och snappa åt sig en och springa hem till sitt onda tillhåll eller något :)