Igår gjorde jag ett nytt försök att i stadens affärer hitta en KLÄNNING. Världens simplaste uppgift, trodde jag, men det enda som går att köpa som kan definieras som klänning för tillfället är tjockis-tunikor. Ni vet, sådant där som bara ...hänger. Lagom irriterad, jag ville ju köpa en ny fin klänning att ha på pappas femtioårsfest. Nu får jag istället åka hem och rota i min garderob och se ifall jag har något som kan tillfredsställa mina behov där; jag har ingen lust att klä mig i något formlöst bomullsplagg i ett tyg som sjuttiotalet glömde bort.

= fel, och förbannat fult.

Morr morr morr.

Födelsedagsfest ikväll :) Det blir trevligt. Får se ifall jag kan komma på något kul att ha på mig, bara. Jag funderar på kjol, blus och kofta. Pennkjol ftw ^^

Jag är stressad. Det är en del saker som inte riktigt går som jag vill och då blir ALLT fel. Jag är stressad över tre-fyra saker just nu, och det blir inte bättre. Stress gör mig apatisk och får mig att känna mig omotiverad att göra något. Istället för att förska fixa saker känner jag bara ett stort BLÖH och låter hellre bli. Jag behöver åka till Kävlinge men har ingen lust. Imorgon slutar jag tolv och jag skulle lugnt hinna stanna i Kävlinge i en halvtimme och hämta saker, men det känns så ...tråkigt. Omotiverad. Oprovocerat. Jag vill inte, orkar inte. Vi får se. När jag väl blir pepp och vill ta tag i saker så är det alltid för sent. Klockan blir för mycket. Samtalen som skall ringas får skjutas upp en dag eftersom telefontiden är slut.

Det kanske bara är just NU, och förmodligen är det mest på grund av det där som ger mig som allra mest ångest och som jag fick ett förtvivlat hysterianfall över igår. Jag orkar inte ens försöka förklara, så nöj er med att veta att det är något jag tvivlar på går att fixa, och som förmodligen bara kommer att kosta en förbannad summa pengar.

Pappa vill ha min adress. Jag blir nervös. Huvudet hittar på tusen dumma idéer över vad han kan vilja posta. Ni behöver inte förstå det här heller. Det har bara väldigt mycket med deras skilsmässa att göra.

Sedan när är man att betrakta som otrevlig och opassande när man är jättestressad för att hinna med tåget och ber en av tjockisarna som står i bredd framför en i rulltrappan att ta ett steg åt sidan? Såvitt jag har förstått skall man stå still på högra sidan och få lov att gå på vänstra sidan, men tydligen är man att flina åt om man ber tjockisen flytta på sig.

Idioter. Hann med tåget i alla fall, de också eftersom de skulle med samma. Min iPod begick harakiri i morse och eftersom jag var nära att strypa folk på morgontåget då jag var tvungen att istället för ljuva toner höra deras eviga rants om sporter de deltagit i på mellanstadiet så bestämde jag mig vid hemresan att sätta mig i den tysta vagnen, för att slippa höra bevis på mänskliga väsen. Det gick bra tills min gångsgrannes mobil började ringa. Först tänkte jag att hon skulle stänga av den när hon tog upp den, men istället började hon med relativt skärande stämma (det var så förtjusande tyst innan) diskutera alla möjliga saker. Någon irriterad medresenär reste sig upp och sade "det här är en tyst vagn och mobilfri zon" vilket Den Mobiltalande inte hörde. (Den Irriterade sade det inte högt nog, luften var tät och höll hennes ord i en bubbla). Efter några minuter till av mobilpratande fick Den Irriterade nog och ställde sig bredvid Den Talande för att återigen upplysa henne om reglerna för vagnen hon behagat parkera sig i. Den Talande skyndade sig (nja, men jag vill gärna intala mig det) att avsluta sitt samtal och sedan satt vi alla tysta tills vi var framme i Helsingborg, då jag flydde av tåget med min mobiltelefon som musikmaskin.

Jag hatar när iPod dör. Den har gjort det en gång tidigare, och då räckte det att vänta tills batteriet laddat ur och sedan ladda den på nytt så fungerade den.
Jag hatar folk när jag inte har min iPod att gömma mig i. Jag är ledsen, men jag får väldigt snabbt dåra på människor. Folk får gärna prata i telefon, men sitter de i tyst vagn får de faktiskt låta bli. Jag själv avslutade mitt samtal i samma veva jag slog mig ner i vagnen. Det finns väldigt många platser på ett tåg, en ynka bråkdel av de är i tyst vagn, och de flesta som sitter i tyst vagn sitter där av en anledning. Jag vet att jag låter jättegnällig, men jag är bara så trött på människor som a) vägrar låta en gå förbi om man inte säger åt dem samt b) människor som vägrar se skyltar med överkryssade mobiler. Så idag får jag nog stämplas surkärring, antar jag. Jag tycker förvisso bara att det är sunt förnuft, men sådant har ju blivit förlegat numera.

Ytterligare en deppdag. Övertolkar saker som inte behöver övertolkas och känner mig bara väldigt ...utanför. Det går över. Om inte tidigare så går det nog över när skolan kommer igång och jag får börja göra riktiga saker på dagarna.

Idag har jag ont i halsen. Jag vet inte vad mer jag kan skriva om idag. Jag är deppig och har ont i halsen. Då kan ni ju tänka er hur rolig jag är idag... Jag vill göra roliga saker! Kanske leta rätt på en questserie att roa mig med. Göra NÅGOT annat än att farma, göra daily quests och Karazhan när jag spelar. Spelet blir för låst, för mycket upprepade saker hela tiden. Men samtidigt måste man ju tjäna pengar... Jag skall nog satsa på att få lite scryer-rep så att jag kan göra den nya tråden till mina [imbabyxor of doom]. Snart full epic... Aja. Det går framåt.
Eller så levlar jag min priest idag. Hon är söt.

Nu skall jag krypa i säng. Jag vill inte alls imorgon. Jag lovar er, jag har nog aldrig velat så lite som jag vill imorgon.
Jag vill bara gömma mig. Sluta andas, sluta tänka, sluta finnas. Och sedan på något magiskt sätt återuppstå när allt är över. Jag vill inte behöva prata. Ta rösten ifrån mig, slut mina ögon, håll för min mun och töm mina lungor. Herregud vad illa allt är! Jag avskyr att jag kommer att få höra hur sämst jag är, jag avskyr det! Och sedan? Ensamhet. Kall och tom lägenhet, och det enda jag har att göra är att spela WoW tills fingrarna blöder och hjärnan tar slut.

Jag vet redan nu att jag inte kommer att vilja vara ensam imorgon kväll. Det är för mycket som kommer att gnaga mig. Imorgon (idag!) är en sådan dag som kommer att försöka bita sönder mina hälsenor, krossa mina knäskålar, slita upp mina handleder och långsamt, smärtsamt strypa mig.

Ni anar inte.
Ett enda varmt ord från någon under seminariet imorgon och jag kommer att sväva. ETT ENDA är allt jag ber om. Säg NÅGOT snällt, något, vad som helst! "Vi gillar teckensnittet", "Jag gillar er rubrik", "Ni stavar bra", precis vad som helst. Hur idiotiskt eller ologiskt det än är; ge mig något att klamra mig fast vid. En livflotte, en stilla famn i ett rungande hav. Jag vill så gärna ha något att känna mig trygg vid.

Jag saknar mitt hav. Mitt olugn. Mitt sötsalta stänkande vatten, ljudet av vågor mot stenstränder, fiskmåsar som grälar över vår grillade korv.
Det är vad jag skall göra när jag åker hem: Sätta mig på Högklint och bara andas in. Kanske andas ut också, förr eller senare. Om inte annat för att det ger mig chanse att få andas in igen.

Radera imorgon.
Erase and rewind.

En del av mig pockar på mat. Resten tycker att det är en dålig idé.
Jag skall nog lägga mig på sängen och läsa lite istället. Gömma mig lite från omvärlden, om man så vill. Jag har ett äpple, det är allt jag behöver just nu. Eller inte. Men jag har ett äpple, så jag nöjer mig med det tillsvidare.

Idag är helt enkelt en Dålig Dag?. Nothing I can do about it.
Det ordnar sig ju kanske ändå. Säkert. Förmodligen.

Jag måste bara sluta vara så liten och klängig. Som en köttätande växt. Så känner jag mig.
(weird visuals, det var ...skumt...)

Paranoian blir värre. Jag blir helt tokig, jag orkar inte riktigt med det här just nu.
Sluta göra saker utan mig. Sluta låta bli att höra av er. Sluta vilja umgås utan mig. Sluta stjäla mina människor.
Varför är inte jag tillräckligt viktig?

Dingat 61 och kört Ephrael genom WC. Jag avskyr WC. Kasst upplägg och man springer lätt vilse. I alla fall jag, jag är bäst på att gå vilse.

Idag är jag vilse i mig själv.

Jag är hungrig, men orkar inte gå till affären. Orkar inte laga mat. Orkar inte bry mig. Det går över, jag är säkert normal igen imorgon. Man kan faktiskt klara sig utan mat ett par dagar.
Det hade varit gått att få äta lite, dock. Jaja.

Jag vill sova mig pigg och glad igen. Jag har ingen alls lust att skriva uppsats, men det MÅSTE göras. Måste nog äta också förvisso, om jag skall orka plugga och skriva något idag. Allt hänger ihop, men det är stor brist på motivation hemma hos mig.

Idag är ingen bra dag. Jag är deppig, ynklig, och vill helst av allt bara lägga mig ner och gråta. Hade jag inte vetat bättre hade jag gissat på ägglossning, men det är väl bara klassisk ensamhetsdepp eller något. Bara dåliga tankar idag, och samtidigt är jag stressad och disträ. Behöver få slippa vara mig för ett tag. Varför är folk som de är? Monster i hjärnan. Tydligen grät jag i nättras också. Jag har svaga minnen av en enorm saknad av min syster, kanske var det därför jag grät. 22 månader sedan hon gick bort, saknar henne lika förtvivlat nu som då. Jag har så mycket jag vill ha hennes systerliga råd på. Så många saker jag vill säga, så många saker jag vill höra.

Gör jag det svårare för mig än jag måste? Kanske förklaringar fungerar. Kanske är det det enda som behövs? Jag vet inte. Vilken ände bör man börja i? Jag känner mig bara så ...utsatt. Felplacerad. Det är för mycket för mig just nu, och jag vet inte riktigt hur jag skall lösa det. Känner mig destruktiv, just nu är det inte mycket bra som pågår i huvudet på mig.

Skall döda lite saker i WoW ett tag, se ifall jag kommer någonvart med tankeverksamheten om jag får något annat att göra samtidigt jag tänker.

Jag hittar inte mitt satans pass. Jag börjar snart gråta. Idag är inte alls en bra dag och jag vill bara krypa in under min madrass och stanna kvar där. Mina knickers är borttappade av posten, och även om de dyker upp kan jag inte hämta dem. Därmed är min outfit förstörd. Och det spelar ingen roll, för jag kommer ändå inte att få komma in på Vogon för de kommer att legkolla och då kan jag inte styrka att jag är tjugotre. Eller ens att jag är jag.

Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag börjar få panik. Passet måste ju vara NÅGONSTANS men jag har inga krafter
att leta efter det längre. Jag håller på att stressa sönder mig, det är inte bra.
Jag vill bara få hitta mitt djävla pass, jag vill så gärna få gå ut på lördag. Annars har jag lagt ut skitmycket pengar på en outfit jag inte kan använda, och de pengarna hade jag kunnat köpa mat eller något för istället i så fall.

Skall ut och rota lite i hallen. Annars finns det inte. Vad gör jag då? Ringer polisen och säger att någon kanske knallar runt och låtsas vara mig?

Allt bara går åt helvete. Jag kan fortfarande inte använda Lilla Gumman för att jag förstörde tangentbordet; Jag har helt omotiverat gått ner sex kilo på typ fem veckor; Mitt pass är borta och det ställer till fler problem än jag orkar reda i; Jag har börjat känna mig förföljd.

Jo, förresten, tentaresultat idag: Jag körde. Det var förväntat, men idag är ingen bra dag att få reda på det. Tro mig.
Idag är ingen bra dag för NÅGOT.

Förtvivlan börjar ebba bort. Hungerkänslorna också. Allt löser sig bara man är tålmodig.
Jag har skrivit halva uppsatsen. 2,5 sidor kvar, sedan kan jag göra annat. Spela WoW, diska, köpa mat, städa... Jag måste komma på ett eller två ämnen till så går det snabbt. (nu skriker magen igen, döda henne)

Inget tentaresultat än. Det är bara jag och Lotta som gjorde omtentan, varför tar det två veckor att rätta två uppsatser? I så fall borde resultatet dyka upp imorgon, enligt standard. Jag vill ju veta! Jag misstänker ju storligen ett UK, men jag vill ändå se det svart på vitt så att jag slipper hoppas. Jag är bäst i världen på att hoppas, tro mig. Jag lurar mig själv hela tiden, lägger ut små hemliga snaror och gräver fallgropar och bakar små muffins med gift i, och sedan blir jag lika förtvivlad varje gång det går åt skogen. Att jag aldrig lär mig! Jag är Sveriges naivaste zombie, tro mig.
Ibland gör det mig ju ändå glad. Ibland är det fint att gå runt och tro att man kan något och att folk är bättre än de är och att allt är perfekt. Det är dock inte alls lika fint när man gång efter annan får skrivet sig på näsan att man hade FEL FEL FEL.

Ohwell.

Jag undrar om jag har bröd hemma?

Jag blir helt gråtfärdig av allt det här.
Jag har ju fått låna ett nytt tangentbord men det andra aktiverar sig själv hela tiden och vill skriva egna ord. Så hälften av tiden går åt till att redigera och ta bort alla skumma tecken min laptop klämmer in i vad jag skriver.

Jag är hungrig och ser helt spöke ut. Jag behöver äta något, jag orkar knappt gå i trappor. Jag tynar bort och krymper. Men äta motiverar mig inte, jag har inte alls lust att försöka tillaga något alls. Jag vill bara sova. Sova eller spela datorspel eller vad som helst.

Jag är ingen rolig Zombie idag, jag är alldeles för mycket zombie. Världen slukar mig levande och jag orkar inte ens försöka streta emot.
Har i alla fall fått lite över en sida skriven på min uppsats nu. One down, four to go. Fortsätter jag få ut en sida i timmen är jag lugnt klar innan kvällen, även vad gäller redigerandet och sådant. Funderar på att maila in den redan ikväll då, och skita i att gå på lektionen imorgon. Jag behöver få sova ut och känna mig pigg och trevlig när jag vaknar, istället för att vakna skakande och i förskräckelse.

Min nacke värker fortfarande. Gnällig idag, jag? Du inbillar dig.

Några smärre nackdelar:

• Lilla Gumman fungerar fortfarande inte som hon skall, trots timmar av rengöring under gårdagen. Oh darnit. Jag skall ALDRIG MER dricka något i närheten av en dator igen! Nu är planen att köpa en ny knappsats. Hrrrr. Onödiga och dumma utgifter som dyker upp bara sådär.
  
• Jag har inte en djävla blekaste vad jag skall skriva om, alltså kommer jag att skriva något flummigt och få UK i den här uppsatsen. Urrrglgh. Zombie vill inte skriva uppsats!
• Mitt p-piller har gjort mig lite illamående idag också. :(
  
• JAG MÅSTE SKRIVA MIN UPPSATS I WORDPAD. Kan lika gärna skriva den i anteckningar, det kommer att se lika illa ut :(((
  

That's it for now, nu skall jag bläddra runt i typ trehundrafemtiofem skolböcker (eller, uh, femton kanske) och leta efter spännande åsikter jag kan låtsas är mina ;)

Djävla hjärna håller mig vaken. För mycket tankar idag, det är aldrig bra. Det är dock i synnerhet inte bra när jag har ont och har varit dålig mamma åt mig. För lite sömn på sistone, på lite mat på sistone. Och alldeles för lite av annat jag behöver.

Jag tänker tankar jag inte har rätt att tänka, känner mig åsidosatt.
Men jag saknar så hårt så som det var förut. När alla ville skriva till mig, när jag aldrig alltid behövde vara den som skriver först. Inte alltid, det finns undantag. Men det handlar inte om undantagen. Det handlar om alla som säger att de tycker om mig, men som aldrig vill höra av sig, aldrig vill ses. Jag vet att jag tar det hårdare än jag skall, jag vet att folk stör sig på att jag förstorar och gör om, men... jag är ju sådan.

Folk förstår inte hur ensam jag fortfarande är. Jag har vänner, men det är inte alls som förut. Ingen har ju tid eller ord eller råd eller lust att komma hem till mig, ingen frågar någonsin om de skall komma över och hänga lite. När jag är ledsen har jag ingenstans att ta vägen och ingen att träffa, för det är sent och tågen går inte. Jag flyttade för att få mer yta att röra mig på, och ändå är jag mer instängd än någonsin. Jag vet att jag kan ringa folk, men det är inte samma sak. Det är aldrig samma sak. Jag behöver kramar, jag behöver få höra folk, få se dem, få röra vid dem. Jag behöver få slippa sitta ensam framför en kall datorskärm och drömma om annat.
Jag lägger inte skulden på någon annan än mig, jag vill inte att någon skall ta åt sig eller känna sig utpekad. Jag vill bara försöka klargöra varför jag är såhär just nu.

Ibland önskar jag att jag hade stannat kvar på ön. Men samtidigt så tar det emot att ens tänka så, för där hemma hade jag ingenting. Jag hade vänner som ville umgås och jag hade alltid någon jag kunde tvinga ut att promenera med mig mitt i natten, men utöver det så satt jag fast i rutiner jag inte vågade släppa och jag tappade taget om mig själv mer och mer.
Nu har jag ett ganska bra grepp om mig själv, även fast jag ibland hotar att släppa. Det gör mig stark att bo ensam, även fast det ofta är en styrka jag föraktar. Jag har alltid varit i för stort behov av andra. Jag är fortfarande i alldeles för stort behov av närhet. Och folk vill eller kan inte ge mig vad jag behöver. Jag är som en vampyr. Jag behöver.

Jag kväver folk. Jag tränger in dem i hörn och jag får dem att sluta vara som de en gång var. I övrigt är de ju likadana, och alltså måste det vara mitt fel att de numera är som de är mot mig. Jag har ändrats. Jag trodde att det bara var en förändring till det bättre, men varför känner jag mig mer frusen nu än för ett halvår sedan?

Jag vill inte fråga mer, men jag måste. Slutar jag fråga får jag aldrig träffa någon. För de hör aldrig av sig. De frågar aldrig om jag vill ses, om jag vill hitta på något, om jag vill fika. Kanske frågar de aldrig någon, kanske är jag inte den enda som aldrig tillfrågas. Men... jag tar ju åt mig. Jag försöker låta bli, jag försöker tänka rationellt, jag försöker fokusera på att de faktiskt brukar svara ja när jag frågar dem. Men det hade bara varit så trevligt att bli tillfrågad. Det hade varit viktigt för mig, bekräftande. De vill också ses. De får ut något av att umgås med mig.

Jag saknar Eric och Leo så förskräckligt. De gav mig så mycket som ingen annan kan ge. De fick mig att känna mig hel, omtyckt, välkommen och vid liv. Jag vill så gärna att alla andra skall vara som dem, men det är de inte. Jag har ingen bästa vän här. Dels så förstår de inte. Jag försöker förklara varför jag känner som jag gör och är som jag är, men de missförstår hela tiden. De vill inte läsa mina undermeningar, de gör tolkningar som inte alls överensstämmer med vad jag försöker förmedla. Till slut tappar jag förmågan att kunna säga vad jag vill till dem.
Till slut förvandlas jag till femte hjulet, till den som är i vägen. Den som tvinar bort, som till slut inte vågar säga något alls.

Jag vill inte bli den personen.

Jag vet inte vad jag skall göra åt min situation. Jag vill kunna prata öppet med folk, men som sagt: de missförstår. Jag som alltid inbillat mig att jag har god hand med språket får plötsligt inse att jag inte alls kan formulera mig så att folk förstår klart och tydligt vad jag vill ha sagt. För varje missförstånd blir jag allt mer förvirrad, allt mer frustrerad, och så blir det otydligare. Till slut tappar jag själv bort vad jag vill ha sagt.

Jag behöver någon som gör mig hel. Någon jag vågar lita fullt ut på, någon som inte vänder sig bort när jag behöver få prata, någon som förstår när jag behöver få vara tyst och någon som aldrig tvekar att hålla om mig när jag är vilsen. Och jag är mer vilsen än ni tror.

Jag behöver få bli förälskad. Jag behöver få ödsla känslor på positivitet snarare än all denna negativitet som just nu förtär mig och förhindrar min nattssömn. Det finns ingen lycklig kärlek för mig, men till och med en kärlek som ebbar ut i olycka hade varit något som hållt mig uppe i alla fall lite. Istället är allt bara tomt, och jag fruktar att jag tappar folk. Tappar jag mina vänner? De försäkrar mig att jag inte alls är så oviktig som jag tror. Men samtidigt förändras inget. Varför får jag aldrig lov att känna att någon vill göra minsta lilla anpassning? Jag ber om så lite. Så ytterst lite. Fånigt lite, om ni så vill. Jag lovar.

Jag har kommit till den punkt där jag inte längre vågar fråga.
Nu skall jag försöka sova.

Ett plötsligt styng av ensamhet.
Var är jag nu, var är jag på väg? Jag står alldeles för still. Jag utvecklas inte i den hastighet jag vill, jag klarar inte av att riva alla murar på en gång.

Men någongång måste jag väl ändå hitta någon vars hjärta slår snabbare när jag är där? Någon som alltid ler när vi ses och som håller mig varm när jag sover?

Jag tycker att jag ber om så lite. Men det är alltid för mycket.

Jag tappar greppet om mig själv. Jag behöver få säga de där orden jag varken vågar eller orka säga, de där orden jag är så rädd för. Jag behöver folk mer än folk behöver mig, och jag vet att ni blir sura när jag inte vågar lita på hur starka våra band är. Men vad skall jag göra? Vad skall jag tro? Gång på gång blir jag skriven på näsan hur naiv jag var igen, hur dum jag var igen, hur illa det är att våga tro på folk.

Det går neråt ikväll. För mycket som stressar och drar i mig.
Och så jämförelsen. Detta är precis samma sak som jag haft att göra med dagligen i tre år. Samma falska känslor, samma utnyttjande av ord som skulle kunnat vara något annat, samma sätt att tro att man uppfattas på ett sätt när jag istället bara dras åt motsatsen av det. Det roar mig inte, det gör mig osäker på mig själv och får mig att tappa tillit. Tro mig, jag är så fruktansvärt trött på det nu.

Att andra ser på mig som de gör får mig till slut att se mig själv i deras ögon. Jag är kanske precis så liten, ynklig, svag och korkad som de antyder? Jag vet inte. Jag tappar mig själv, säger jag ju.

Ni gör bara skada. Och samtidigt vill jag inte släppa taget om er heller, för tappar jag er och mig själv, vem finns då kvar?

Lagom emo. Skitsamma. Det är bättre imorgon igen.

FFS. Jag behöver ha en tripod till min kamera för att kunna använda självutlösare. Hur moget är det då? Det känns som att det kommer att vara väldigt dyrt. Får kika runt lite, se vad det kostar, men OMG. Hallåååå? De kunde ju ha en djävla timer tillgänglig ändå, tycker jag. Sickna tossigheter! Missnöje, buhu buhu, och så vidare.

This be teh crap.

---

[Edit] Hm, okej. Kamerastativ kan man komma över för under 200:- på Tradera, men jag är ÄNDÅ MISSNÖJD för jag vill ju kunna ta kort utan att behöva köpa till en massa dumheter. SNICKSNACK och så vidare.
Förhoppningsvis fungerar vilket stativ som helst...

Vad gör man när man inte passar in någonstans då? Ingen vill träffa en, ingen vill höra av sig, folk struntar i att man vill vara med och whatnot. (jag låter skrämmande mycket som min mormor här)

Jag vill inte vara på Gotland. Och just nu vill jag inte vara här heller.
Jag vill fly lite.

Inget spelar ändå någon roll för folk fattar inte ens varför jag blir ledsen. Och om de vägrar förstå en, hur skall man då någonsin kunna finna förståelse?

Hur har jag ändrats sedan i höstas då folk faktiskt ville umgås? Hur är jag annorlunda nu? Jag kan inte se vad som skiljer mig nu från ett halvår sedan. Jag måste vara blind. Blind och korkad. Ja, och barnslig, såklart. Överreagerande, förstorar upp småsaker, kan inte föra argument och har aldrig en åsikt som kan respekteras eller ens accepteras.
Jag har lärt mig nu.

Jag är på lite dåligt humör idag igen. Eller, kanske inte riktigt, men jag känner att jag skulle kunna BLI på väldigt dåligt humör igen. Inte bra. Folk är konstiga, och jag orkar inte med människor.

Jag är lite bakfull, djävligt trött, en aning hungrig men orkar inte fixa något att käka, samt trött på att folk ignorerar mig. "God morgon" säger jag till mamma och pappa och inte en enda av dem verkar reagera på att jag ens finns. Så då ignorerar jag väl dem också då, varför skall jag alltid vara den som skall få saker att fungera?
Tusen vänner online på MSN, men alla är sådana där jag måste peta på för att de skall vilja prata och jag har inget att säga idag. Det har tyvärr aldrig de heller, så ni kan ju tänka er vilka vackra konversationer vi har just nu. Inte.

Jag vet inte varför jag är så gnällig just nu. De senaste dagarna har varit en pärs för mina nerver och mitt humör, och jag tror att jag blir på bättre humör när jag kommer av min ö. Och kanske samtidigt inte. Vissa upptäckter har fått mig att känna mig en aning avig mot mitt Skåne också, och jag orkar inte ens försöka diskutera saken med berörda parter eftersom de, de facto, skiter i hur jag uppfattar dem eller inte. Det är det klassiska "Har du ett problem med mig så är det ditt problem" och förmodligen slutar det bara med att jag förlorar vänner.

Jag har ju ändå lärt mig den hårda vägen att inte så många faktiskt orkar bry sig om mig när jag mår dåligt. Jag minns t.ex. helgoninlägg jag skrivit där jag försökt kräkas upp allt jag har inom mig, och inte en djävel kommenterar eller frågar om de kan hjälpa eller ens skickar lite omtanke. Så jag vet att ingen vill lyssna, ohyes. Ni behöver alltså inte oroa er, jag skall inte skriva mer om det här nu.

Istället kan vi försöka njuta av att solen skiner idag och det nästan är varmt. Och så självklart av att jag får åka hem imorgon, och därmed lugnar ner mig lite!