...jag vet inte ens varför jag orkar bry mig. Jag blir bara ledsen när alla andra behandlas bättre än mig av människor jag tycker om.

OCH jag förstår inte varför andra kan få saker de vill, men jag skall få dras med något jag inte alls vill ha. Vad är rättvisan i det?

Borde stänga av mig mer. Bli mer robot. Mer zombie. Without feelings, without emotions.

Jag är lite irriterad idag, känner jag. Misstänker att jag har ägglossning, det brukar bli så då... Chattar med Greg men stör mig på minsta lilla detalj, typ. Ni vet, sådär, man sitter med en morrning nere i halsen och försöker trycka tillbaka den? Jag vill väsa.
Jag tycker dock inte alls om att vara irriterad. En del verkar inte ha något emot att vara sura och gnälliga djävlar ibland, själv blir jag fruktansvärt ilsken på mig själv när jag blir irriterad. Det är ju mitt jobb att kontrollera mig själv, och när jag misslyckas med det kan jag inte bli annat än putt.

Har jag ägglossning får jag lov att börja äta mina p-piller om två veckor. Sedan vet jag. Sedan kanske jag får reda på att jag slipper surna till som gräddfil en gång i månaden. Det hade varit så skönt... Livet på en dans rosor och så vidare, ni vet?
Jag har inget emot att vara kvinna, inte alls. Jag har bara något emot att vara så djävla kvinnlig! Jag bekräftar ju verkligen alla fördomar om kvinnor med PMS när jag väl drar igång, och det stör mig. Ibland tänker jag att jag hade velat vara en kille istället. Fast then again, inte. Jag gillar att ha en midja och att ha bröst. Och att jag får kyssa pojkar. Jag tycker ju inte alls om flickor, så hade jag varit man hade jag nog illa kvickt blivit homosexuell.

Nu skulle jag kunna ranta på om skillnaderna mellan män och kvinnor här ett tag, men eftersom ni som läser (förmodligen) är antingen eller tror jag nog minsann att ni redan vet vad som gäller. Mrrf.

(oh, det hjälper alltid att få skriva av sig lite när man är på ARGH JAG VILL SLITA HUVUDET AV DIG!-humör ^_^)

Mrrr, jag blir alltid så förtjust av att lyssna på The Lunacy of Lonely Mr. Cadaver. Zombielåtar är mitt shit :)
Imorgon vill jag levla och göra läxan. Och prata med Greg. Fan. Jag skall göra läxan först så får jag fördela tiden mellan de andra två aktiviteterna sedan... Jag vill att varje dag skall vara tre dagar :)

Borsta tänderna. Försöka att inte andas för mycket - min hals rosslar och jag orkar inte hosta mer. Inte mer nu. Pretty please? With zombies on top?

Min carbonara förut blev inte bra. Missnöje! Jag hade i för mycket vitlök. Jag ville bli frisk, istället blev min mat äcklig. Surligheter.

Min mage gör ont av allt hostande. Oh, det hade varit sweet om jag fått magmuskler av detta, men ICKE SA NICKE för sådan tur har man ju aldrig.

Well, Zzzombie skall zzzova nu. Godnatt!
(och jag måste fucking djävla beställa biljetter!! sluta maska nu, dumzombie!)

Knappt sovit något. Vändit, vridit mig, frusit och varit för varm. Hjärnan är inte ens med idag. Stavnings- samt grammatiska fel ber jag er bortse ifrån, jag orkar inte bry mig om att försöka få saker och ting rätt. Huvudet är en enda misär, kroppen ger jag gärna bort och om någon är sugen på en tunga så hör av er. Allt skall bort! Stort missnöje.

Tenta på fredag, orkar knappt sitta upp idag. Får se om jag ens orkar lura mig in till skolan imorgon.

Värsta är att jag är jättehungrig, men jag har ingen aptit och heller inget att äta. Lyckat.

Men kul att bloggen kukat ur. Senaste inlägget syns inte, hela menyn är uppfuckad och BLÄ.

Kurslitteratur för 750:- brände snabbt hål i min fina budget. Och Marilyntavlan fanns inte! Missnöje! Provade tre ursnygga klänningar på H&M, var för kurvig för alla tre. De satt perfekt över midjan, ryggen och rumpan, men lite väl snäva över byst och höfter. Förutom 38:an jag provade; den var gigantisk över midjan, passade någorlunda över bysten, var alldeles för stor i axlar och rygg och snäv som fan över höfterna - det var en klänning jag skulle ha behövt bärhjälp om jag hade den på mig. Hur korkade storlekar gör de? Varför i hela fridens namn får vi smala men kurviga tjejer inga kläder som passar? Jag vill inte bara köra på twopiece, jag vill gärna ha klänningar som sitter snyggt och framhäver mina kurvor. SNICKSNACK och DUMHETER, ffs!

För övrigt så verkar kursen vi skall läsa nu (Språkets variation och utveckling efter 1900) vara riktigt intressant. Susanna är so far en bra och entusiastisk föreläsare, och kurslitteraturen verkar kul (om än dyr som myrhonung!)

Jag måste boka tvättid.

Jag blir tokig. Varför kukar blogg.se ur hela tiden? I flera timmar har det envisats med att krascha och inte alls låta mig posta normalt. Morr! Och det är inte bara jag som drabbats, jag vet fler som haft problem med att blogga. Nackdel! >_<

Skall se ifall det fungerar bra att posta det här, så skall jag posta dagens ögongodis och så vidare. Annars får ni det retroaktivt imorgon, så don't worry!

Jag gillar inte mina lungor idag, heller. Lungorna och hjärnan, de kan dra åt helvete for all I care. Varje gång jag andas hackar jag till, som när man snyftar ni vet. Det är smärtan. Smärtan från njurområdet/äggstockarna/whatever. Den delen kan vi också sälja. Fler kroppsdelar till salu, alltså!

Det är ju inte en chans att jag kan gå till skolan imorgon med tanke på hur jag är idag. Jag vaknade vid sju och skulle gå på toa, och insåg att alla mina andningsgångar var täppta. Hela halsen skrovlar, och jag kan i stort inte prata, för jag är hes och börjar bara hosta. Charmigt. Så... Göra läxan, maila den till Marit, och vila upp mig till onsdag. (vi är lediga på tisdag)

Hela kroppen är helt matt, och jag tror att i alla fall febern är på väg bort. Men... En aning feber, en hel del mensvärk och ett stooooort mått förkylning är INTE ett bra recept. >_< *ledsen i ögat*

Att andas genom näsan är som att spruta eld. Det gör ont. Det är varmt. Det är obehagligt.
Nu skall jag äta och läsa Get Fuzzy, och sedan skall jag bädda ner mig i sängen och se på nazifilmer. Jag är inte så rolig idag. Blir ni uttråkade av dagens inlägg kan ni ju gräva runt lite i arkivet, någonstans måste det ju stå något kul.

Jag är sjuk :( Min hals är så tjock och öm att jag knappt kan svälja, och jag vetefan hur bra jag kan prata. Idag blir det stor djävla polotröja, tjock sweater och ett par varma byxor, och förmodligen hemgång antingen innan lektionen eller på rasten. Jag har sovit dåligt hela natten, har vaknat till flera gånger, och nu kan jag inte ens somna om även fast jag inte behöver gå upp förrän om tio minuter. ...jag hatar min hals. Seriöst, jag får fråga Marit om det är okej att jag går ifrån lektionen, för jag behöver hålla mig hemma i värmen och dricka té egentligen. Gläh.

Misstänker att det föreligger en viss risk att vi får tillbaka tentarestultaten idag. Vågar jag kolla? Jag vill så gärna ha G, jag kommer att bli väldigt ledsen (men kanske inte så jätteförvånad...) om jag får UK. Håll tummarna för mig, är ni snälla!

Nu skall jag klä på mig, sminka mig, och packa ner laptopen ordentligt så att jag får med mig henne till skolan.

Jag vet att jag skulle låta bli att göra såhär, men ...jag behöver få bort det här ur mig. Det ruttnar där i mig, och jag måste lyckas tänka på något annat. Skall gå upp tidigt och vill läsa mer, men borde försöka somna. Med den nackdelen att varje gång jag lägger mig till rätta och sluter ögonen så virvlar det runt som snöflingor; sinnesintrycken, alla dessa armar som hållit om mig genom mina dagar, och det ger mig svindel. Jag är så otroligt dålig på att hålla efter mig själv, kontrollera mina känslor och tankar. Tänk så mycket enklare allt hade kunnat vara! Så mycket färre människor som skulle känna sig obekväma i min närvaro. Jag har redan postat en ursäkt en gång. Den gäller för alla som detta rör, I guess, och det är kanske fegt och opersonligt av mig, men just nu orkar jag inte ranta en ursäkt till.
På så många sätt anses jag ha mognat, blivit vuxen, börjat lära mig ta ansvar för mig själv och vara min egen mor; på så många andra sätt känner jag bara ett stort U FAIL och jag undrar ärligt talat varför jag tillåter mig själv att göra såhär?

Jag vill inte att Du skall vara obekväm med mig. Jag vill att det skall vara som det var för inte alls länge sedan, när jag vaknade på morgonen och såg att Du petat till mig på msn någon timme tidigare, i hopp om att jag skulle vara närvarande. Och så när jag då svarade så blev Du glad och vi kunde prata skit i vad som kändes som en evighet och allt var bra. Och Du kunde säga "kom hit" och jag ville gärna det och... ja, nu rantar jag igen. Ingen bryr sig om detta, inte på rätt sätt åtminstone. Som sagt, jag vet att det finns ett antal av er som kommer hit för att håna, peka finger och roat visa era vänner. Well, gör gärna det, men låt mig åtminstone få vara ifred när jag inte klarar av att andas.

Jag vill ha normalitet omkring mig. Jag skulle hellre stå utan känslor och vara mer robotaktig, än att dag ut och dag in känna hur jag går vilse i mig själv och i vad jag vill ha sagt och gjort. Jag vill inte behöva se hur jag driver folk ifrån mig genom att vara ärlig, jag vill inte att ni skall se på mig med medlidande i ögonen och känna att ni måste trösta mig.

Jag åker hem om en vecka. Hemma finns folk som vill krama på mig och som jag vill krama på.

(men ställ inte frågor om du inte vill utveckla de svar du får, låtsas inte som att du bryr dig för att sedan bara vända dig ifrån mig när jag darrande behöver din tröst mer än något annat. jag lägger inget på dig, men jag måste ju få lov att vara besviken jag också?)

Jag önskar att jag kunde sluta gråta. Jag avskyr när saker går sönder. Vem skall jag vända mig till nu? Alla broar är brända och jag är illamående av allt.

Jag behöver verkligen en kram. En famn att få gömma mig i, någon som håller om mig och får mig att tro att saker och ting inte är så illa som jag tror (som jag vet)

Jag hatar känslan av att jag förlorar människor. Att jag tappar bort dem, att de inte längre står mig så nära som jag skulle vilja.
Och väldigt sällan ser jag en personlig skuld i det hela. Skuld är visserligen fel ord, det är inte min tanke att tynga endera parten genom att utse vem som är skyldig till förfallet, men i brist på bättre uttryck för det får det duga.

Jag vill umgås. Och folk vill det inte. De har bättre saker för sig. ...alltid.
När folk inte ens vill erbjuda mig ett svar på mina frågor, är det då märkligt att jag känner mig vilsen?
Jag saknar dig. Jag saknar många, men mest saknar jag dig. Men som det är just nu så tänker jag låta dig vara - vill du ha kontakt med mig igen lämnar jag ansvaret åt dig. Allt för många gånger har jag fått tjata, och när mitt tjat inte ens resulterar i endera ett positivt eller negativt svar, så orkar jag inte bry mig längre.

Du betyder väldigt, väldigt mycket för mig, men tills jag betyder något för dig lämnar jag dig ifred. Inte utan en isande ångestkula i magen, och inte utan att känna svindel och förskräckelse, men det är bäst såhär. Kanske vaknar du en morgon och inser att du känner ett styng av saknad för mig. Kanske gör du det inte, men i vilket fall som - låt mig veta. Låt mig ge dig en sista kram, få se dig en sista gång, och sedan skall jag aldrig mer besvära dig.
Och är det inte fallet: hör för guds skull av dig! Du gör mig ledsen och nedstämd.

Jag skall försöka att inte tjata så mycket mer om det här nu.
Här ovan står vad jag vill ha sagt - frågor på detta kan ställas via kommentarer.

Jag har inte ätit sedan runt klockan 19.00 i fredags.
Jag mår inte bra, och jag vet inte hur jag skall göra längre. Jag gjorde det jag trodde var rätt, men det blev inte bättre. Det blev inte bättre alls. Och nu vet jag inte om jag laga det, eller om jag lyckats få mig själv att dra åt helvete.

Får se hur mycket jag bloggar i det närmaste. Jag håller på att falla isär totalt, och jag vet inte hur jag kommer att må, eller vad jag kommer att göra. Allt är så skört...

Jag undrar om jag har nått den där punkten ännu. Vägskälet, vågskålen. Tillfället då jag varken kan göra rätt eller fel. Om så är fallet... är det då dags? Är det nu jag har min chans, är det här min möjlighet är?
Jag vill bara att du skall bry dig. Det skulle räcka så långt. Istället känner jag mig utfryst, bortknuffad och i vägen... Varför är mina problem aldrig lätta att lösa? Folk ger mig råd, men råden går inte att applicera på min situation.

En gång i tiden var jag vacker och lycklig. Det är inte utan att man saknar och längtar tillbaka.


NP: Wumpscut - Torn Skin

Varför brinner jag alltid på fel sätt? Istället för att brinna passionerat för mina varma känslor och framstå som en bättre person så brinner jag för mina misslyckanden och mitt självförakt. Vad mycket lättare allt skulle vara om jag bara kunde förändras på den punkten. Vad mycket bättre jag skulle må...
Jag är frusen, och funderar på att duscha. Igen. Jag har i stort sett just torkat, det är mindre än två timmar sedan jag duschade senast. För mycket vatten kommer att torka ut mig, men jag känner att jag andas bättre när jag är omgiven av värme. I brist på annan värme att tillgå är det inte ett dåligt alternativ.

Än en gång känner jag att jag måste sätta naglarna hårt i min tunga för att inte kunna prata. (metaforiskt sett) Det är så mycket jag vill säga, men det finns inga rätt sätt att säga det. Mina tankar är vapen som slåss, mina tankar är vapen för oss, mina tankar är det sista som ni tar. (jag önskar att det hade varit annorlunda. men ibland är det som att försöka kräla sig uppför en mur; man kommer en liten bit uppåt, och sedan glider man ner och naglarna slits av)
Fast varför dela med sig av ord ingen vill höra, kan man undra? Hade jag haft den uppmärksamhet jag behövt hade jag kunnat låta dig veta, hade jag känt av minsta lilla gensvar hos dig hade det varit allt som behövts. Men du är min mur, och mina fingertoppar blöder så förbannat.

Jag hatar bara känslan av besvikelse. Jag hatar att förvänta mig ett G och få ett U. Så känns det just nu.
Jag vet inte varför jag lurar mig själv att tro saker. Det är inte ditt fel, tro mig. Och hade jag kunnat välja hade jag valt nej, så är det bara. I alla fall med tanke på hur läget är.
Jag drömde om skönhet, och vaknade upp med ansiktet fullt av vårtor. (nej, jag är bara metaforisk igen, mitt ansikte är lika rent som alltid.) Jag undrar vad jag hade kunnat göra annorlunda? Jag undrar vilket vägskäl jag gick åt fel håll vid?

Allt känns bara så satans raserat just nu. Det spelar ingen roll vad, jag har börjat ge upp igen.
Imorgon när jag vaknar kommer jag att vara melankolisk, men ändå känna mig bättre till mods. Så är det alltid. Men med en stor djävla mur i vägen kommer jag inte att kunna ta mig framåt utan att slå huvudet igen. Gah, jag avskyr mig själv när jag är sådan här! Jag vill inte, hör du det?! Jag VILL inte.
Det här ger mig ingenting. Jag förstår inte varför jag lurade mig själv. Det händer så ofta att jag borde ha lärt mig vid det här laget.

Kanske jag borde skriva ett brev. Ett sådant där brev som inte kommer att bli skickat, men som ger mig möjlighet att ventilera lite och kanske lugna ner mig. Eller så bakar jag muffins och skiter i allt det här.
Vi får se.

Ja, det här blir ju en kul helg. Inget åkkort, ingen som vill umgås, ingen mat, ingen lust till något.
Skulle vilja gå att lägga mig igen, men då kommer jag att vara vaken hela natten och det orkar jag inte. Fan också. Jag hatar att inbilla mig att jag har planer, bara för att upptäcka att jag hade fel.
Jag önskar att jag hade ett helgnöje. Eller en kompis som vill umgås. Istället får jag sitta här i min lägenhet och stirra på väggarna. Sure, jag kan plugga grammatik, men det kommer inte ändra det fakumt att jag just nu känner mig djävligt ensam och värdelös.
Jag hatar att det är såhär. Att ingen har tid eller ork med mig, och att jag inte har fler alternativ.
Den här dagen blir bara sämre och sämre. Ärligt talat finns det faktiskt ingenting som skulle kunna pigga upp mig just nu, everything I touch turns to shit.

Jag får gå och läsa igenom mina Preacheralbum igen, eller något. Stänga av hjärnan på något vänster...
Fan.

Ibland slår mitt hjärta så hårt att jag blir närmast förskräckt.

Just nu är jag väldigt vemodig och nedstämd. För många tankar som inte får något fäste, de irrar bara runt och är i vägen istället.

Jag önskar att jag besatt lösningen till mitt problem. Men som det är just nu är gryningen långt borta. Blä. Jag gillar inte att stå ensam i mörkret. Dock börjar jag väl vänja mig vid det. Men ...jag önskar att jag hade dig vid min sida när det stormar i mig...

Gudars fucking skymning vad jag inte är pigg på att ha morgonlektioner! Jag är helt slut, var nära att somna flertalet gånger på föreläsningen idag. Åt lite macka, var pigg i en halvtimme, och somnade nästan igen. Sedan höll jag på att frysa ihjäl när jag väntade på tåget. Det var kallt redan i föreläsningssalen -det var INTE varmare på perrongen.
Fortfarande frusen. Och sömnig. Funderar på att sova middag en timme eller två, vi får se...