I be happy now
Ooooh. Senaste Fables - helt sjukt bra! Lublublub, helt klart. Sött tecknat, bra story... Whee. I be happy now. (även fast det spöregnade på mig och jag fortfarande är helt frusen sedan jag gick till Preem) Hoppas att de släpper Fables 10 snart, jag vill inte sluta läsa NU.
Jag behöver städa här hemma, och jag behöver sy klart min headdress. (men i värsta fall går det nästan lika bra med en rosett i håret, om jag inte får tag på spets eller hinner sy klart den) Jag är dock som sagt ledig imorgon, så jag får städa då, och åka införbi Lund en snabbis för att köpa lösögonfransar och spets. ...vilket innebär att jag har total frihet resten av eftermiddagen nu.
Jag funderar på att sova middag lite grann, men min dygnsrytm blir så skum då. Får se om jag hittar på något seriöst, eller om jag håller mig till att slösurfa och lyssna på musik.
Jag behöver städa här hemma, och jag behöver sy klart min headdress. (men i värsta fall går det nästan lika bra med en rosett i håret, om jag inte får tag på spets eller hinner sy klart den) Jag är dock som sagt ledig imorgon, så jag får städa då, och åka införbi Lund en snabbis för att köpa lösögonfransar och spets. ...vilket innebär att jag har total frihet resten av eftermiddagen nu.
Jag funderar på att sova middag lite grann, men min dygnsrytm blir så skum då. Får se om jag hittar på något seriöst, eller om jag håller mig till att slösurfa och lyssna på musik.
Viva la France! (eller något)
Wheeeee! Telefonsamtal från mamma:
M: Du, det blir ingen pokerturnering i Deauville för pappa, Ladbrokes har ställt in den. Och pappa har ju betalat asdyra biljetter och hotell. ...så, vill du åka till Frankrike med mig i en vecka? Du behöver inte svara nu, du kan tänka på saken om du vill.
C: Är du dum eller? Klart jag vill till Frankrike!!!
Så. En vecka (nästan) med shopping och slaxxor i Deauville med mamma, på fint hotell och allt. Kan det bli bättre? :D Jag är glaaaad idag och har lett som en fåne hela vägen till tåget, på tåget och från tåget. Hihi.
Nu skall jag duscha och sådant. Jag ville bara skvallra om min förestående resa. Jag åker i mitten av Februari. Nu måste jag träna franska: Je suis un Festis. Ich bin ein Mädchen. I like music. Och så vidare...
M: Du, det blir ingen pokerturnering i Deauville för pappa, Ladbrokes har ställt in den. Och pappa har ju betalat asdyra biljetter och hotell. ...så, vill du åka till Frankrike med mig i en vecka? Du behöver inte svara nu, du kan tänka på saken om du vill.
C: Är du dum eller? Klart jag vill till Frankrike!!!
Så. En vecka (nästan) med shopping och slaxxor i Deauville med mamma, på fint hotell och allt. Kan det bli bättre? :D Jag är glaaaad idag och har lett som en fåne hela vägen till tåget, på tåget och från tåget. Hihi.
Nu skall jag duscha och sådant. Jag ville bara skvallra om min förestående resa. Jag åker i mitten av Februari. Nu måste jag träna franska: Je suis un Festis. Ich bin ein Mädchen. I like music. Och så vidare...
Sweet dreams are made of these
Jag saknar mitt rosa sovrum <3
Luften jag andas
Phantom of the Opera i alla dess former (förutom Argentos version, den suger åsnekuk) – Stephen King – Terry Pratchett – Min familj – Skyhöga klackar – Lack och korsetter – Ljuvlig musik – Frasier – Nattpromenader – Gotland – Perfekt matchade outfits – Perfekta naglar – Massage – Seriealbum (främst Preacher och Fables) – Min blogg – Vackra kläder – Manliga män – Kvinnliga kvinnor (don’t get me wrong, jag är straight så det förslår!) – Varma läppar i mörkret – Minnen man lever på länge – Min säng – Torsburgen – Stearinljus – Män med långt hår – Män med kort hår – Män med snaggat hår – Män – Batman – Mina vänner – Panga pistol – Kramas – Roadtrips med Eric och Leo – Girltalk med Ida eller Amanda - Femtiotalsfashion – Pinupbrudar – Rockabillysnubbar – Fina bilar – eBay – Sovmorgnar – Drömmar – Vidjesmala midjor – Nordisk mytologi – Svenska – Engelska – Varan-teatern – Ha någons arm om mig när jag sover – Svala sommarnätter – Regn – Hoppa i vattenpölar – Margaret Weis/Tracy Hickman – Robin Hobb – Det – Förälskelser – Filmer som lyckas – Goffe – Snöflingor – Suggestivitet – Gunnar Ekelöf – Smörgåstårta – Kött – Orcher – Uniformer – Vakna bredvid någon – Sovande män – Skönsång – Rättstavning – Engrish – Interna skämt – Jan Stenmark
…und so weiter.
Andra bloggar om: Livsviktigheter och kinks
Undendlich liebe
Här är den sanna vägen till mitt hjärta:
(mest spelade spår)
(mest spelade artister)
(det är hjärtan, inte bloddroppar!)
(mest spelade artister)
(det är hjärtan, inte bloddroppar!)
I feel so lost when you're not at my side
NP: And One - Tramfrau
Ibland känns det som att min sorg och saknad inte längre gills, för att det finns andra som tampas med än större sorg, än större saknad. Jag vet inte... kanske är det konstigt att inte kunna sluta sakna så förtvivlat efter ett och ett halvt år?
Tänk vad tiden flyger. Tänk vad det ibland känns som en ren evighet sedan jag pratade med Anna, och ibland känns som bara igår. Jag minns fortfarande hennes skratt, men det har börjat blekna nu märker jag. Snart är det borta, och vad har jag då kvar? En bild tagen på henne närapå två månader innan hennes död.
Det hjälper inte. Jag vill fortfarande kunna ringa henne, krama henne, skratta med henne och gräla med henne, för det är sådant man har systrar till. Jag vill att hon skall vara stolt över sin lillasyster, och jag vill visa henne att jag trots allt är stolt över henne.
Kanske är det min idoliserade bild av henne som håller mig uppe? Det faktum att jag kan fabulera ihop en stor piedestal åt henne, se henne som den perfekta systern och vägra se hennes fel och brister - är det det som eldar på min brasa?
I vilket fall som... saknaden är as big as ever. Älsk.
Ibland känns det som att min sorg och saknad inte längre gills, för att det finns andra som tampas med än större sorg, än större saknad. Jag vet inte... kanske är det konstigt att inte kunna sluta sakna så förtvivlat efter ett och ett halvt år?
Tänk vad tiden flyger. Tänk vad det ibland känns som en ren evighet sedan jag pratade med Anna, och ibland känns som bara igår. Jag minns fortfarande hennes skratt, men det har börjat blekna nu märker jag. Snart är det borta, och vad har jag då kvar? En bild tagen på henne närapå två månader innan hennes död.
Det hjälper inte. Jag vill fortfarande kunna ringa henne, krama henne, skratta med henne och gräla med henne, för det är sådant man har systrar till. Jag vill att hon skall vara stolt över sin lillasyster, och jag vill visa henne att jag trots allt är stolt över henne.
Kanske är det min idoliserade bild av henne som håller mig uppe? Det faktum att jag kan fabulera ihop en stor piedestal åt henne, se henne som den perfekta systern och vägra se hennes fel och brister - är det det som eldar på min brasa?
I vilket fall som... saknaden är as big as ever. Älsk.
She-monster of my heart
Jag funderar allvarligt på att be att få låna mammas kort så att jag kan registrera mig på Sabina Kelleys hemsida! Det kostar inte så farligt mycket (<300:- för 180 dagar), och hon är ju helt klart mina drömmars kvinna. Jag föredrar män anyday of the week, men mot Sabina får de sig fakiskt en riktigt klurig match! Mrrrr, I like. Så, kvällen får ägnas åt att färga håret och åt att övertala mamma att hon skall låta mig låna hennes kort! OCH SEDAN kan jag sitta och spara hem bilder på Sabina allllll night on!
Jag älskade er alla så djävla mycket.
-Älskar du?
-Ja, jag älskar. För sann kärlek dör aldrig.
Jag avskyr att läsa ut Det. Jag hatar hatar hatar det. Jag avskyr att de tappar sina minnen, förlorar varandra, försvinner och suddas ut. Jag vill att de alltid skall älska varandra. Jag vill inte känna tomheten genomsyra mig så som den gör när jag vänder sista sidan och ingen av dem längre minns varandra. De var så viktiga. De ÄR så viktiga. Och JAG glömmer aldrig.
Jag älskar er. Jag älskar Stephen King, och vad han givit mig. Vad hade min uppväxt varit utan Förlorargänget? Vad hade jag vetat utan att ha läst Den Förskräckliga Apan? Hur hade jag sett på livet om jag aldrig någonsin tagit mig igenom Pestens Tid eller Lida eller Jurtjyrkogården?
Ja, jag älskar.
(och detta är bara efterdyningarna, den obligatoriska melankolin som alltid slår till när jag läst ut bokserier eller fristående böcker där karaktärerna tar fysisk form för mig.)
-Ja, jag älskar. För sann kärlek dör aldrig.
Jag avskyr att läsa ut Det. Jag hatar hatar hatar det. Jag avskyr att de tappar sina minnen, förlorar varandra, försvinner och suddas ut. Jag vill att de alltid skall älska varandra. Jag vill inte känna tomheten genomsyra mig så som den gör när jag vänder sista sidan och ingen av dem längre minns varandra. De var så viktiga. De ÄR så viktiga. Och JAG glömmer aldrig.
Jag älskar er. Jag älskar Stephen King, och vad han givit mig. Vad hade min uppväxt varit utan Förlorargänget? Vad hade jag vetat utan att ha läst Den Förskräckliga Apan? Hur hade jag sett på livet om jag aldrig någonsin tagit mig igenom Pestens Tid eller Lida eller Jurtjyrkogården?
Ja, jag älskar.
(och detta är bara efterdyningarna, den obligatoriska melankolin som alltid slår till när jag läst ut bokserier eller fristående böcker där karaktärerna tar fysisk form för mig.)
Kiss me, I'm just as human as a human can be.
Nu tänker jag citera ett av de sötaste sms jag fått, och som inledde mitt tvåårsförhållande med Grodprinsen (han som plötsligt förvandlades till en riktig padda, alltså):
"Jag är kär i dig och har varit det länge. Jag skulle ge vad som helst bara för att få kyssa dig."
...och plötsligt inser man att ens hjärta är en mjukglass som smälte illa kvickt i hettan, och som nu ligger och varsamt vibrerar vid ens fötter. Och man börjar föreställa sig hur det skulle vara, att få smälta samman med honom och ha hans tunga i min mun.
Jag minns min första kyss. Jag var sexton, han ville ekonomiröka och blåste varm och närapå fuktig rök i min mun. Senare den kvällen bad han plötsligt om en puss och innan jag visste ordet av hade jag hans tunga djupt ner i min hals och hans varma händer om min rygg. Mrrr. Jag tycker om att kyssas.
Sedan låg jag vaken halva natten och riktigt förundrades över sensationen i det hela. Aldrig förr hade jag upplevt något som ens liknade att ha en varm och rökig tunga tätt slingrad kring min, aldrig tidigare hade jag kunnat förstå hur intim man kan vara med alla kläder på bara för att man får ta del av någon annans saliv.
Och jag saknar er, jag saknar er.
Jag minns min första kyss. Jag var sexton, han ville ekonomiröka och blåste varm och närapå fuktig rök i min mun. Senare den kvällen bad han plötsligt om en puss och innan jag visste ordet av hade jag hans tunga djupt ner i min hals och hans varma händer om min rygg. Mrrr. Jag tycker om att kyssas.
Sedan låg jag vaken halva natten och riktigt förundrades över sensationen i det hela. Aldrig förr hade jag upplevt något som ens liknade att ha en varm och rökig tunga tätt slingrad kring min, aldrig tidigare hade jag kunnat förstå hur intim man kan vara med alla kläder på bara för att man får ta del av någon annans saliv.
Och jag saknar er, jag saknar er.
Valkyrians ritt.
Omg, Niles är 48! David Hyde Pierce är född 1959! Han är 47! Men ändock, sicken heting. (hallå, seeee på honom! Han är ju en raring :))
Seriöst... jag undrar vad det är med mig och de där som är så där hopplöst ...uhm... pilska. Se bara Quagmire i Family Guy, om nu inte Niles Crane fungerar som ett godkänt exempel. Det är ju något sådant där sött och oskydligt över deras ärliga ...kåthet.
Det är något i det hela. Se The Phantom i The Phantom of the Opera. Han är stympad, men något i honom värker så oerhört av åtrå till Christine Daaé ändå, på ett sådant där "skadat påkört djur"-sätt.
Ben Hanscoms vilda kärlek till Beverly Marsh, den riktigt förbjudna kärleken, den hjärtekrossande sorten. Varför är det aldrig någon som känner så för mig? Blä.
Your heart is winter fire
january embers.
My heart burns there too.
(Stephen King, "It" 1987)
january embers.
My heart burns there too.
(Stephen King, "It" 1987)
Om Anna.
Jag skrev det här förra hösten, ett par månader efter Annas död. Texten ligger publicerad på haket.com, men jag känner att jag vill ha den här också.
Alla ber mig om ord. Alla erbjuder sig att lyssna, att låta mig prata. Men ...jag har tappat alla ord. Jag har aldrig känt mig så tystad som nu, jag har aldrig känt sådan svårighet att bryta ner mina murar och verkligen dela med mig av mina känslor.
Jag vill så gärna berätta. Jag vill så gärna ge henne liv med hjälp av mina ord, kunna skratta åt minnen och kunna tänka på henne utan att det skall gå som is i mitt hjärta och utan att jag känner ögonen tåras, gång på annan.
Det har inte gått lång tid, strax mer än tre månader, så kanske ingen förväntar sig att mitt sorgearbete är över än, men det känns ändå som att folk på sätt och vis tror att så är fallet. Folk rycker till, drar sig tillbaka, känner sig besvärade när jag försöker tala om henne.
Är det ni eller jag som har det svårast nu? Jag vet att jag alltid har min familj att gå till, att jag alltid kan prata med min mor. Men ...ni då? Jag vill inte tynga er med känslor ni inte vet ifall ni kan hantera. Det värmer mig så att ni erbjuder era famnar, era öron, men jag tror inte att ni har övertygat er själva att ni faktiskt klarar av att ta emot min sorg.
Jag hatade att jag var tvungen att dela min sorg med så många människor på hennes begravning. Jag hade hellre sett att det bara var min familj, hennes allra närmsta, som stod samlade runt hennes vita kista. Jag känner mig så besvärad med tanken på en fullsatt kyrka som smärtades av vår öppna och blödande sorg.
Ni måste försöka förstå: Jag kände mig så stark när vi kom till kyrkan. Jag kände att jag trodde att jag skulle klara mig igenom begravningen, att det skulle gå snabbt och sedan vara över, som när man får en spruta. Men... När vi skulle gå in i stora kyrksalen så tog det stopp. Mina ben låste sig, jag tvärvände och försökte springa därifrån. Mamma stannade mig, höll om mig, tryckte min hand och drog med mig in i kyrkan. Och... samtidigt som vi förliste, slets sönder, drogs i stycken och förblödde, så hade vi fortfarande varandra. Med mamma och Ricard på ena sidan, och pappa och Fredrik på den andra, så kände jag ändå att jag kunde få hämta styrka från dem, på samma sätt som jag villigt lånade dem min egen. (men när vi skulle gå fram och säga farväl och lägga våra rosor på hennes kista ville mina ben inte längre, de ville vika sig, lägga mig på marken bredvid hennes sista sovplats och bara låta ingentingheten sluka mig) (och tack för starka armar, starka armar som håller om mig - jag minns inte längre vem det var, vem som lyckades dra mig tillbaka från den iskalla likgiltigheten som slog till mig så plötsligt)
Det som slår mig sönder och samman varje gång minnet hemsöker mig är när min far gav mig dödsbudet. (och det är nu jag känner att jag börjar gråta på riktigt) Jag trodde aldrig att det skulle kunna bli så. Han kom in i köket, fram till mig, tog mig i famnen och sade "Carina, det har hänt något hemskt" och min tanke var "jaha, har farmor dött?" och en snabb, iskall skrikande tanke sade "kanske är det mommo?" och jag hann inte ens tänka klart innan han sade "Anna har dött" och jag kände hur all kraft rann ur mig. Starka armar igen, pappa höll mig från att falla ner på marken. Alla muskler dog, alla krafter försvann, alla känslor började bulta så hårt att jag trodde att jag skulle spricka. Och sedan ...vi for hem. Jag minns att jag var livrädd för att möta min familjs känslor, att ta del av deras sorg, men när jag väl var hos dem kände jag även av deras styrka mitt i allt. Och mamma grät inte förrän jag sade "jag vill bara ringa henne och säga åt henne att sluta fjanta sig!"
...jag vill bara ringa henne och säga åt henne att sluta fjanta sig. Och sedan vill jag prata, prata, prata. Eller åtminstone få en chans att låta henne veta hur mycket jag älskar henne, hur outhärdligt så många saker blivit i hennes frånvaro. Hon gav mig så mycket av sin styrka. Anna såg allt i svart eller vitt, för henne fanns inget mellanläge. Hon pendlade kraftigt mellan fruktansvärd ilska eller smittade, skrattande barnaglädje. Hon kunde vara en så kall och elak satmara att jag ryckte till varje gång hon ringde, hon gick mig så ofta på nerverna och jag hade henne blockerad på msn. Men samtidigt är hon min syster, och jag älskar henne mer än jag tror att hon någonsin förstod. Och nu är allt slut, nu finns inga chanser mer. Jag tror inte på ett liv efter döden, jag tror inte att hon sitter i himlen och ser ner på mig. Jag tror däremot att hon äntligen funnit frid, att hon äntligen får vila och att hon äntligen är rofylld.
Hon hade många demoner hos sig. Hon berättade om dem för mig, men jag kunde inget göra.
...när jag och mamma plockade ur hennes lägenhet hittade vi en bild på mig som bebis på hennes nattduksbord. Då var jag nära att fly igen, springa iväg, bara släppa taget om allt.
Jag vill bara få låta henne veta hur viktig hon var för mig, hur viktig hon ÄR för mig. (och jag vill aldrig tappa bort henne, aldrig släppa hennes hand i mörkret, aldrig vakna och upptäcka att jag glömt hennes röst, glömt ljudet av hennes skratt)
Det var allt för nu.
Alla ber mig om ord. Alla erbjuder sig att lyssna, att låta mig prata. Men ...jag har tappat alla ord. Jag har aldrig känt mig så tystad som nu, jag har aldrig känt sådan svårighet att bryta ner mina murar och verkligen dela med mig av mina känslor.
Jag vill så gärna berätta. Jag vill så gärna ge henne liv med hjälp av mina ord, kunna skratta åt minnen och kunna tänka på henne utan att det skall gå som is i mitt hjärta och utan att jag känner ögonen tåras, gång på annan.
Det har inte gått lång tid, strax mer än tre månader, så kanske ingen förväntar sig att mitt sorgearbete är över än, men det känns ändå som att folk på sätt och vis tror att så är fallet. Folk rycker till, drar sig tillbaka, känner sig besvärade när jag försöker tala om henne.
Är det ni eller jag som har det svårast nu? Jag vet att jag alltid har min familj att gå till, att jag alltid kan prata med min mor. Men ...ni då? Jag vill inte tynga er med känslor ni inte vet ifall ni kan hantera. Det värmer mig så att ni erbjuder era famnar, era öron, men jag tror inte att ni har övertygat er själva att ni faktiskt klarar av att ta emot min sorg.
Jag hatade att jag var tvungen att dela min sorg med så många människor på hennes begravning. Jag hade hellre sett att det bara var min familj, hennes allra närmsta, som stod samlade runt hennes vita kista. Jag känner mig så besvärad med tanken på en fullsatt kyrka som smärtades av vår öppna och blödande sorg.
Ni måste försöka förstå: Jag kände mig så stark när vi kom till kyrkan. Jag kände att jag trodde att jag skulle klara mig igenom begravningen, att det skulle gå snabbt och sedan vara över, som när man får en spruta. Men... När vi skulle gå in i stora kyrksalen så tog det stopp. Mina ben låste sig, jag tvärvände och försökte springa därifrån. Mamma stannade mig, höll om mig, tryckte min hand och drog med mig in i kyrkan. Och... samtidigt som vi förliste, slets sönder, drogs i stycken och förblödde, så hade vi fortfarande varandra. Med mamma och Ricard på ena sidan, och pappa och Fredrik på den andra, så kände jag ändå att jag kunde få hämta styrka från dem, på samma sätt som jag villigt lånade dem min egen. (men när vi skulle gå fram och säga farväl och lägga våra rosor på hennes kista ville mina ben inte längre, de ville vika sig, lägga mig på marken bredvid hennes sista sovplats och bara låta ingentingheten sluka mig) (och tack för starka armar, starka armar som håller om mig - jag minns inte längre vem det var, vem som lyckades dra mig tillbaka från den iskalla likgiltigheten som slog till mig så plötsligt)
Det som slår mig sönder och samman varje gång minnet hemsöker mig är när min far gav mig dödsbudet. (och det är nu jag känner att jag börjar gråta på riktigt) Jag trodde aldrig att det skulle kunna bli så. Han kom in i köket, fram till mig, tog mig i famnen och sade "Carina, det har hänt något hemskt" och min tanke var "jaha, har farmor dött?" och en snabb, iskall skrikande tanke sade "kanske är det mommo?" och jag hann inte ens tänka klart innan han sade "Anna har dött" och jag kände hur all kraft rann ur mig. Starka armar igen, pappa höll mig från att falla ner på marken. Alla muskler dog, alla krafter försvann, alla känslor började bulta så hårt att jag trodde att jag skulle spricka. Och sedan ...vi for hem. Jag minns att jag var livrädd för att möta min familjs känslor, att ta del av deras sorg, men när jag väl var hos dem kände jag även av deras styrka mitt i allt. Och mamma grät inte förrän jag sade "jag vill bara ringa henne och säga åt henne att sluta fjanta sig!"
...jag vill bara ringa henne och säga åt henne att sluta fjanta sig. Och sedan vill jag prata, prata, prata. Eller åtminstone få en chans att låta henne veta hur mycket jag älskar henne, hur outhärdligt så många saker blivit i hennes frånvaro. Hon gav mig så mycket av sin styrka. Anna såg allt i svart eller vitt, för henne fanns inget mellanläge. Hon pendlade kraftigt mellan fruktansvärd ilska eller smittade, skrattande barnaglädje. Hon kunde vara en så kall och elak satmara att jag ryckte till varje gång hon ringde, hon gick mig så ofta på nerverna och jag hade henne blockerad på msn. Men samtidigt är hon min syster, och jag älskar henne mer än jag tror att hon någonsin förstod. Och nu är allt slut, nu finns inga chanser mer. Jag tror inte på ett liv efter döden, jag tror inte att hon sitter i himlen och ser ner på mig. Jag tror däremot att hon äntligen funnit frid, att hon äntligen får vila och att hon äntligen är rofylld.
Hon hade många demoner hos sig. Hon berättade om dem för mig, men jag kunde inget göra.
...när jag och mamma plockade ur hennes lägenhet hittade vi en bild på mig som bebis på hennes nattduksbord. Då var jag nära att fly igen, springa iväg, bara släppa taget om allt.
Jag vill bara få låta henne veta hur viktig hon var för mig, hur viktig hon ÄR för mig. (och jag vill aldrig tappa bort henne, aldrig släppa hennes hand i mörkret, aldrig vakna och upptäcka att jag glömt hennes röst, glömt ljudet av hennes skratt)
Det var allt för nu.
Stephen King i mitt hjärta.
Nu är det dags för mig att kräla ner under täcket med min kära tegelsten igen. Jag vet ärligt talat inte vad det är i den boken som trollbinder mig så totalt, men jag känner mig alltid så otroligt hemvan när jag läser den. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den heller, men den är så trasig i ryggen att jag har tejpat loss för fulla muggar. Planen är att införskaffa ett nytt ex, på engelska den här gången, och spara min gamla bok som ett minne från tider då jag var den fula ankungen och var tvungen att gömma mig med näsan djupt nere i böcker.
Jag älskar DET. Jag älskar DET och alla karaktärerna den bjuder på. All värme, all kärlek, all trygghet. Jag vet att det är en skräckbok, eller att de flesta skulle vilja kategorisera den så; själv tycker jag att det är en av de bästa kärleksböcker jag någonsin läst. (och jag hade ju faktiskt min lilla Harlequin Historik-period ;))
Stephen King har worked some magic i den boken.
Det finns en anledning till att jag har storslagna problem med clowner. Det finns en anledning till varför jag är så förtjust i femtio- och sextiotalets alla skräckvarelser (zombies, mumier, vampyrer och så vidare) och det finns en anledning till varför jag alltid sitter med en sugande känsla av utanförskap när jag läst klart sista sidan av boken.
OCH DET FINNS EN FARKING ANLEDNING TILL VARFÖR JAG AVSKYR FILMATISERINGEN! Seriöst, den är vedervärdig. Den är ful, den är stinkande, det är kassa skådisar, det är ett crappy manus som blandar ihop händelser och karaktärer och den får mig nästan att tappa det jag ser för mina ögon när jag läser min bok. Sure, det är kanske inte världens lättaste bok att göra en filmatisering på, men ge mig ett tag att tänka på så kan jag säkert komma på en hel drös skådespelare som skulle passa utmärkt att spela Förlorargänget som vuxna. Barnskådisar är svårare; på den fronten fungerar faktiskt de barnen de har i filmatiseringen ganska bra. Men de vuxna? Bill Denborough, som ser ut som en potta? Ben Hanscom som ser ut som en misslyckad såpaskådos? Snälla, rara, söta. Krossa inte mina barndomsvänner på det sättet. I plead you.
Tim Curry är dock utmärkt i rollen som Pennywise.
Köp boken här!
Jag älskar DET. Jag älskar DET och alla karaktärerna den bjuder på. All värme, all kärlek, all trygghet. Jag vet att det är en skräckbok, eller att de flesta skulle vilja kategorisera den så; själv tycker jag att det är en av de bästa kärleksböcker jag någonsin läst. (och jag hade ju faktiskt min lilla Harlequin Historik-period ;))
Stephen King har worked some magic i den boken.
Det finns en anledning till att jag har storslagna problem med clowner. Det finns en anledning till varför jag är så förtjust i femtio- och sextiotalets alla skräckvarelser (zombies, mumier, vampyrer och så vidare) och det finns en anledning till varför jag alltid sitter med en sugande känsla av utanförskap när jag läst klart sista sidan av boken.
OCH DET FINNS EN FARKING ANLEDNING TILL VARFÖR JAG AVSKYR FILMATISERINGEN! Seriöst, den är vedervärdig. Den är ful, den är stinkande, det är kassa skådisar, det är ett crappy manus som blandar ihop händelser och karaktärer och den får mig nästan att tappa det jag ser för mina ögon när jag läser min bok. Sure, det är kanske inte världens lättaste bok att göra en filmatisering på, men ge mig ett tag att tänka på så kan jag säkert komma på en hel drös skådespelare som skulle passa utmärkt att spela Förlorargänget som vuxna. Barnskådisar är svårare; på den fronten fungerar faktiskt de barnen de har i filmatiseringen ganska bra. Men de vuxna? Bill Denborough, som ser ut som en potta? Ben Hanscom som ser ut som en misslyckad såpaskådos? Snälla, rara, söta. Krossa inte mina barndomsvänner på det sättet. I plead you.
Tim Curry är dock utmärkt i rollen som Pennywise.
I vilket fall som: Ner i sängen med min kärlek nu. För kärlek är det. En obändig och stark kärlek redan vid första ögonkastet. Detta är vad jag vill ha ut av livet.
På svenska nationella provet i 3:an skulle vi skriva om kärlek. Jag skrev om Det. <3
På svenska nationella provet i 3:an skulle vi skriva om kärlek. Jag skrev om Det. <3
In your face, mofo!
Jag klarade språkinlärningstentan!! Helt lycklig. Jag fick 20 av 40, precis vad som behövdes för G, men det gör mig inte mindre glad! Ett G är ett G!! :D
Läkarundersökningen... Damen jag var hos kikade på mina bettmärken, såg jätteförvirrad ut, och bad att få hämta en kollega. Sedan stod båda två och kikade på mina bettmärken och var jätteförvirrade, tills den ena trodde att det kanske kunde vara kvalsterutslag. Så. På onsdag förmiddag skall jag till överläkaren, ta blodprov och så se ifall jag har blivit allergisk mot kvalster. Om så är fallet kommer jag att behöva köpa skitdyra speciallakan att slå in kudde och madrass i - "jääj". Nåväl, man skall inte ropa hej innan man är över bäcken - kanske tror han att det kan vara något annat?
Jag blev helt glad av en kille på tåget som satt och åt en lussekatt, varpå han tappade en relativt stor smula - och plockade upp den! Herregud, det är ju bara att låta den ligga ju. Så jag tyckte att han var jätterar, men det sade jag inte. Jag lyssnade på Green Day och log åt tentaresultatet istället!
Imorgon skall vi lämna in vår jätteseriösa analysuppgift. Magnus och Markus skall läsa vår och kompisrätta, och vi skall läsa deras. Vi tror att de inte kommer att gilla våra skumma omskrivningar och uttryck, haha. Fördomar?
Nu skall jag äta lite, jag är dödshungrig och helt slut, kinda.
Sedan skall jag kolla om jag har 3000:- på mitt bankkonto, och då kanske planera en shoppingdag nu i veckan. Saknar julklapp åt mommo och åt pappa.
Läkarundersökningen... Damen jag var hos kikade på mina bettmärken, såg jätteförvirrad ut, och bad att få hämta en kollega. Sedan stod båda två och kikade på mina bettmärken och var jätteförvirrade, tills den ena trodde att det kanske kunde vara kvalsterutslag. Så. På onsdag förmiddag skall jag till överläkaren, ta blodprov och så se ifall jag har blivit allergisk mot kvalster. Om så är fallet kommer jag att behöva köpa skitdyra speciallakan att slå in kudde och madrass i - "jääj". Nåväl, man skall inte ropa hej innan man är över bäcken - kanske tror han att det kan vara något annat?
Jag blev helt glad av en kille på tåget som satt och åt en lussekatt, varpå han tappade en relativt stor smula - och plockade upp den! Herregud, det är ju bara att låta den ligga ju. Så jag tyckte att han var jätterar, men det sade jag inte. Jag lyssnade på Green Day och log åt tentaresultatet istället!
Imorgon skall vi lämna in vår jätteseriösa analysuppgift. Magnus och Markus skall läsa vår och kompisrätta, och vi skall läsa deras. Vi tror att de inte kommer att gilla våra skumma omskrivningar och uttryck, haha. Fördomar?
Nu skall jag äta lite, jag är dödshungrig och helt slut, kinda.
Sedan skall jag kolla om jag har 3000:- på mitt bankkonto, och då kanske planera en shoppingdag nu i veckan. Saknar julklapp åt mommo och åt pappa.
Jag saknar dig fortfarande, vet du.
..jag hittar fortfarande saker jag vill ge Anna i julklapp. Nackdel. Jag trodde att det bara var förra året som jag var lite desillusionerad, men det är jag tydligen fortfarande. Det är ibland VÄLDIGT svårt att verkligen greppa hur extremt mycket hon INTE finns längre, efter att ha haft henne såpass närvarande i 21 år.
Jag saknar henne. Jag tänker på henne varje dag. Det är en nackdel med att bo av ön; jag kan inte besöka hennes grav när och hur jag vill. (fast jag tänker på den... inte riktigt samma sak, men det ger ändå en liten tröst att veta att hon FINNS där. jag vet inte, det är svårt att ha rationella tankar om döden i det här fallet)
Det är länge sedan jag hade mardrömmar relaterade till det här. Det är skönt. Jag är inte längre lika panikslaget vettskrämd för min familjs skull heller; när jag var liten drömde jag väldigt ofta mardrömmar om att min familj dog eller övergav mig, och när Anna dog var det som ett rejält slag i ansiktet på mig. Första tiden efter att hon gick bort var jag jättenervös så fort någon i min familj åkte iväg någonstans - och när Fredrik (sthlm) ringde och sade att det hade slagit ner en bomb på Bali när Fredrik (Sega) var där så var jag väldigt nära panikhysteri på jobbet. Det är ett under att jag lyckades hålla mig från att börja gråta - mitt hjärta slog snabbare än aldrig förr fram tills vi faktiskt fick kontakt med Fredrik och han sade att det var okej med honom. Dock var jag inte helt lugn förrän han var hemma i Sverige igen.
Fredrik är i Thailand nu, men jag är inte alls lika uppstissad nu mer. Det är väldigt skönt, jag kan sova gott om nätterna och jag vet att han klarar sig. Han är faktiskt vuxen och vet att ta vara på sig.
Och kommer ungfan inte hem till jul skall jag åka till Thailand, leta rätt på honom och vrida nacken av honom. Jag vill krama på BÅDA mina bröder i jul!
Nej, men han sade till mamma att han skall hem i jul, så det är nog ingen risk att jag missar honom.
Saknar Ricard. Jag har inte träffat Fredrik sedan jag flyttade, och Ricard träffade jag ju när jag var hemförbi i början av oktober, men jag och Ricard har alltid stått varandra närmare. (därmed inte sagt att jag inte älskar Fredrik lika mycket)
Saknar pappa och mamma och mommo och Fredrik också. Och alltid Anna. <3
Jag saknar henne. Jag tänker på henne varje dag. Det är en nackdel med att bo av ön; jag kan inte besöka hennes grav när och hur jag vill. (fast jag tänker på den... inte riktigt samma sak, men det ger ändå en liten tröst att veta att hon FINNS där. jag vet inte, det är svårt att ha rationella tankar om döden i det här fallet)
Det är länge sedan jag hade mardrömmar relaterade till det här. Det är skönt. Jag är inte längre lika panikslaget vettskrämd för min familjs skull heller; när jag var liten drömde jag väldigt ofta mardrömmar om att min familj dog eller övergav mig, och när Anna dog var det som ett rejält slag i ansiktet på mig. Första tiden efter att hon gick bort var jag jättenervös så fort någon i min familj åkte iväg någonstans - och när Fredrik (sthlm) ringde och sade att det hade slagit ner en bomb på Bali när Fredrik (Sega) var där så var jag väldigt nära panikhysteri på jobbet. Det är ett under att jag lyckades hålla mig från att börja gråta - mitt hjärta slog snabbare än aldrig förr fram tills vi faktiskt fick kontakt med Fredrik och han sade att det var okej med honom. Dock var jag inte helt lugn förrän han var hemma i Sverige igen.
Fredrik är i Thailand nu, men jag är inte alls lika uppstissad nu mer. Det är väldigt skönt, jag kan sova gott om nätterna och jag vet att han klarar sig. Han är faktiskt vuxen och vet att ta vara på sig.
Och kommer ungfan inte hem till jul skall jag åka till Thailand, leta rätt på honom och vrida nacken av honom. Jag vill krama på BÅDA mina bröder i jul!
Nej, men han sade till mamma att han skall hem i jul, så det är nog ingen risk att jag missar honom.
Saknar Ricard. Jag har inte träffat Fredrik sedan jag flyttade, och Ricard träffade jag ju när jag var hemförbi i början av oktober, men jag och Ricard har alltid stått varandra närmare. (därmed inte sagt att jag inte älskar Fredrik lika mycket)
Saknar pappa och mamma och mommo och Fredrik också. Och alltid Anna. <3
Take me to bed, or lose me forever.
Uppenbarligen har min mor köpt en sådan här bil:
Det är ganska intressant. De sålde ju hennes gamla bil av en anledning, haha. Men nu har vi tydligen snart två bilar i familjen igen!
Djävligt snygg bil, faktiskt. Själv vill jag dock ha en rosa Ford Fairlane Victoria, prrrr. <3
Helst en rosa, men typ alla färger på den här bilen är jätteheta. Turkos, svart, röd, vit, blå... Ge mig en sådan här bil, och jag är din för alltid.
Djävligt snygg bil, faktiskt. Själv vill jag dock ha en rosa Ford Fairlane Victoria, prrrr. <3
Familjefoton, USA-resan.
Hela min väldigt seriösa familj. Tilläggas bör göras att Fredrik är 20 (två år yngre än mig) och Ricard är 16 (SEX år yngre än mig).
Hela resan var jag dock minstingen, i Amerikas ögon.
Dirty fingernails.
Det DÄR var en rent orgasmisk upplevelse; fläskfilé med bea och pommes och cola. Såg Ghost World while eating, sedan rensade jag hårddisken på onödiga bilder, sorterade de jag hade i åtta nya mappar och har numera 17,3gig ledigt uttrymme i datorn. Inte helt bra, men å andra sidan - 17gig mer än jag hade för några timmar sedan.
Ingrid ringde mig förut, mycket trevligt! Henne har jag i stort inte pratat med sedan medeltidsveckan, och det är typ ...tolv veckor sedan, eller något. (vad är det för vecka nu? 44 eller något?)
Jag är hungrig igen. Den väldigt stora portionen mat fick min magsäck att växa en del, och nu saknar den tjockheten. Skall nog äta lite glass när jag duschat - dumt att låta paketet gå till spillo. (no fucking pun intended!)
NP: Lumsk - I lytinne två
Duscha nu, mmm, värme.
Ingrid ringde mig förut, mycket trevligt! Henne har jag i stort inte pratat med sedan medeltidsveckan, och det är typ ...tolv veckor sedan, eller något. (vad är det för vecka nu? 44 eller något?)
Jag är hungrig igen. Den väldigt stora portionen mat fick min magsäck att växa en del, och nu saknar den tjockheten. Skall nog äta lite glass när jag duschat - dumt att låta paketet gå till spillo. (no fucking pun intended!)
NP: Lumsk - I lytinne två
Duscha nu, mmm, värme.
That night I fucked three fat bitches!
NP: Insane Clown Posse - Hokus Pokus
Åååh. Nu önskar jag att klockan gick en aaaaning snabbare. Jag vill ha kvällsmat! Ikväll skall jag flobba som en djävla fetgris! Det blir fläskfilé med bearnaisesås och pommes frites, Coca Cola till det och glass till efterrätt. (eftersom jag inte ätit sedan typ i torsdags så tycker jag att jag förtjänar det)
Hyrde tre filmer;
x Tokyo Godfathers, animefilm som verkade lite söt.
x Ghost World, har visserligen sett den förut, men det var länge sedan och jag har för mig att jag tyckte att den var bra.
x Mr. Deeds, har jag också sett förut, men jag känner mig ...sneaky.
För övrigt, för er som missat det och som kanske är JÄTTENYFIKNA (vad vet jag? hehe) så kan ni alltså kolla in min sida på last.fm: http://www.last.fm/user/Zombielicious/ för att se vad jag lyssnar på för kul musik. Misfits, Apoptygma Berzerk och Dschinghis Khan ligger på topplaceringarna, haha.
Beroende på om jag hinner och orkar kommer jag att ägna en del av kvällen åt att sortera all min musik i datorn. En hel del skall bort (sluta ta hem skitmusik i min dator när vi festar!! jag vill inte ha bon jovi, bryan adams, backstreet boys eller håkan hellström i min dator GAWDDAMNIT!!) och annat ligger bara och skräpar på fel ställe.
Förresten var inte fläskfilé så farligt dyrt. 109:-/kg, köper ett halvkilo, räcker till minst två tillfällen eftersom jag är så liten i maten. Tjoho! (som sagt, ser fram emot kvällen. fläskfilé framför trevliga filmer, mmmmmjautack!)
Åååh. Nu önskar jag att klockan gick en aaaaning snabbare. Jag vill ha kvällsmat! Ikväll skall jag flobba som en djävla fetgris! Det blir fläskfilé med bearnaisesås och pommes frites, Coca Cola till det och glass till efterrätt. (eftersom jag inte ätit sedan typ i torsdags så tycker jag att jag förtjänar det)
Hyrde tre filmer;
x Tokyo Godfathers, animefilm som verkade lite söt.
x Ghost World, har visserligen sett den förut, men det var länge sedan och jag har för mig att jag tyckte att den var bra.
x Mr. Deeds, har jag också sett förut, men jag känner mig ...sneaky.
För övrigt, för er som missat det och som kanske är JÄTTENYFIKNA (vad vet jag? hehe) så kan ni alltså kolla in min sida på last.fm: http://www.last.fm/user/Zombielicious/ för att se vad jag lyssnar på för kul musik. Misfits, Apoptygma Berzerk och Dschinghis Khan ligger på topplaceringarna, haha.
Beroende på om jag hinner och orkar kommer jag att ägna en del av kvällen åt att sortera all min musik i datorn. En hel del skall bort (sluta ta hem skitmusik i min dator när vi festar!! jag vill inte ha bon jovi, bryan adams, backstreet boys eller håkan hellström i min dator GAWDDAMNIT!!) och annat ligger bara och skräpar på fel ställe.
Förresten var inte fläskfilé så farligt dyrt. 109:-/kg, köper ett halvkilo, räcker till minst två tillfällen eftersom jag är så liten i maten. Tjoho! (som sagt, ser fram emot kvällen. fläskfilé framför trevliga filmer, mmmmmjautack!)
Das Vaterland.
När vi var små (jag 4, Sega 2) så brukade pappa ibland ha hand om oss när mamma jobbade. Då bakade han kakor med oss, och spelade Super Mario Bros. Det var tider det. Pappa brukade även leka Onkel Singala och De Flygande Kittlana, det var läskigt och jag var livrädd för honom då, haha. Men det var kul ändå! Och så lekte vi kurragömma.
När vi var små jobbade pappa oftast 06:00-20:00, och när han kom hem var det ofta dags för oss att sova. Så när pappa väl var hemma och lekte med oss var det guld värt.
Jag älskar min pappa. Och min mamma. Och mina bröder. Och min syster.
Du kommer att komma ihåg mig när alla gator bär mitt namn.
Min mamma är, utan motstycke, världens gulligaste. Idag när jag kom hem låg det ett jättehemligt litet kuvert på min dörrmatta. Med en femhundralapp i, tillsammans med en lapp där det stod "Till fika och sånt". Hur kan man inte älska en sådan mor? Skit samma på pengarna, för min del hade det lika gärna kunnat lega en femtioöring däri, men hon är så djäkla rar som skickar pengar till FIKA. <3 Liebe, unendlich Liebe.
Hemkommen från Helsingborg. Martin är snel hest som roar mig med Varan-TV och tv-spel när jag behöver få sluta tänka ett tag. Och plötsligt mådde jag bättre. Lustigt hur lätt jag kan ledas bort från min självpåtagna misär, bara sådär! Har nu, med lite distans till det hela, kommit fram till att varken det ena eller det andra av mina två smarta beslut faktiskt var så korkade som jag först trodde. Distansen till en viss person ger mig lite möjlighet att i lugn och ro se över situationen, och trots att jag saknar ett bra forum att idla i så är jag nöjd med min avgång från Helgon.net.
Hungrig. Ganska stor brist på ätbara saker i hemmet dock, så jag får knalla till Coop inom en snar framtid. Misstänker dock att det där Coopknallandet inte blir av förrän efter That 70's Show... Nåväl.
Hemkommen från Helsingborg. Martin är snel hest som roar mig med Varan-TV och tv-spel när jag behöver få sluta tänka ett tag. Och plötsligt mådde jag bättre. Lustigt hur lätt jag kan ledas bort från min självpåtagna misär, bara sådär! Har nu, med lite distans till det hela, kommit fram till att varken det ena eller det andra av mina två smarta beslut faktiskt var så korkade som jag först trodde. Distansen till en viss person ger mig lite möjlighet att i lugn och ro se över situationen, och trots att jag saknar ett bra forum att idla i så är jag nöjd med min avgång från Helgon.net.
Hungrig. Ganska stor brist på ätbara saker i hemmet dock, så jag får knalla till Coop inom en snar framtid. Misstänker dock att det där Coopknallandet inte blir av förrän efter That 70's Show... Nåväl.