Stephen King i mitt hjärta.
Nu är det dags för mig att kräla ner under täcket med min kära tegelsten igen. Jag vet ärligt talat inte vad det är i den boken som trollbinder mig så totalt, men jag känner mig alltid så otroligt hemvan när jag läser den. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den heller, men den är så trasig i ryggen att jag har tejpat loss för fulla muggar. Planen är att införskaffa ett nytt ex, på engelska den här gången, och spara min gamla bok som ett minne från tider då jag var den fula ankungen och var tvungen att gömma mig med näsan djupt nere i böcker.
Jag älskar DET. Jag älskar DET och alla karaktärerna den bjuder på. All värme, all kärlek, all trygghet. Jag vet att det är en skräckbok, eller att de flesta skulle vilja kategorisera den så; själv tycker jag att det är en av de bästa kärleksböcker jag någonsin läst. (och jag hade ju faktiskt min lilla Harlequin Historik-period ;))
Stephen King har worked some magic i den boken.
Det finns en anledning till att jag har storslagna problem med clowner. Det finns en anledning till varför jag är så förtjust i femtio- och sextiotalets alla skräckvarelser (zombies, mumier, vampyrer och så vidare) och det finns en anledning till varför jag alltid sitter med en sugande känsla av utanförskap när jag läst klart sista sidan av boken.
OCH DET FINNS EN FARKING ANLEDNING TILL VARFÖR JAG AVSKYR FILMATISERINGEN! Seriöst, den är vedervärdig. Den är ful, den är stinkande, det är kassa skådisar, det är ett crappy manus som blandar ihop händelser och karaktärer och den får mig nästan att tappa det jag ser för mina ögon när jag läser min bok. Sure, det är kanske inte världens lättaste bok att göra en filmatisering på, men ge mig ett tag att tänka på så kan jag säkert komma på en hel drös skådespelare som skulle passa utmärkt att spela Förlorargänget som vuxna. Barnskådisar är svårare; på den fronten fungerar faktiskt de barnen de har i filmatiseringen ganska bra. Men de vuxna? Bill Denborough, som ser ut som en potta? Ben Hanscom som ser ut som en misslyckad såpaskådos? Snälla, rara, söta. Krossa inte mina barndomsvänner på det sättet. I plead you.
Tim Curry är dock utmärkt i rollen som Pennywise.
Köp boken här!
Jag älskar DET. Jag älskar DET och alla karaktärerna den bjuder på. All värme, all kärlek, all trygghet. Jag vet att det är en skräckbok, eller att de flesta skulle vilja kategorisera den så; själv tycker jag att det är en av de bästa kärleksböcker jag någonsin läst. (och jag hade ju faktiskt min lilla Harlequin Historik-period ;))
Stephen King har worked some magic i den boken.
Det finns en anledning till att jag har storslagna problem med clowner. Det finns en anledning till varför jag är så förtjust i femtio- och sextiotalets alla skräckvarelser (zombies, mumier, vampyrer och så vidare) och det finns en anledning till varför jag alltid sitter med en sugande känsla av utanförskap när jag läst klart sista sidan av boken.
OCH DET FINNS EN FARKING ANLEDNING TILL VARFÖR JAG AVSKYR FILMATISERINGEN! Seriöst, den är vedervärdig. Den är ful, den är stinkande, det är kassa skådisar, det är ett crappy manus som blandar ihop händelser och karaktärer och den får mig nästan att tappa det jag ser för mina ögon när jag läser min bok. Sure, det är kanske inte världens lättaste bok att göra en filmatisering på, men ge mig ett tag att tänka på så kan jag säkert komma på en hel drös skådespelare som skulle passa utmärkt att spela Förlorargänget som vuxna. Barnskådisar är svårare; på den fronten fungerar faktiskt de barnen de har i filmatiseringen ganska bra. Men de vuxna? Bill Denborough, som ser ut som en potta? Ben Hanscom som ser ut som en misslyckad såpaskådos? Snälla, rara, söta. Krossa inte mina barndomsvänner på det sättet. I plead you.
Tim Curry är dock utmärkt i rollen som Pennywise.
I vilket fall som: Ner i sängen med min kärlek nu. För kärlek är det. En obändig och stark kärlek redan vid första ögonkastet. Detta är vad jag vill ha ut av livet.
På svenska nationella provet i 3:an skulle vi skriva om kärlek. Jag skrev om Det. <3
På svenska nationella provet i 3:an skulle vi skriva om kärlek. Jag skrev om Det. <3
Kommentarer
Postat av: Chribbe
Kommer ihåg när jag läste den. Kan ha varit kanske 12-15 år sen nu. De sista 600 sidorna tog jag i en enda sittning för jag ville inte lägga den ifrån mig. Så jävla bra. För mig är det en av de bästa ungdomsskildringar som fångats i text.
Trackback
