Ett blödande skratt.
Jag och mitt trassel. Jag tycker inte om problem jag inte kan reda ut, och detta känns i sanning som ett sådant.
Jag har fått ner båda fötterna på jorden, det har jag redan skrivit om. Jag hittade hem. Och det här är inte alls samma sorts förvirring och känsla av vilsenhet som förra veckan, detta har med lite annat att göra.
Och jag vet ärligt talat inte vad jag skall göra. Jag har pratat med Ida och Monika om det, men...
Det går väl över, kanske.
Hoppas kan man ju alltid.
Can't you see me falling an endless fall?
Can't you see me falling
An endless fall
Can't you hear me calling
A neverending call
Can't you see me bleeding
I'm loosing control
Can't you see me dying
I'm dying alone
Det går inte bra för mig. Detta blir för övrigt förmodligen ett riktigt djävla emo-inlägg, så läs inte om ni tänker mucka.
Jag mår inte bra. Jag klarar inte riktigt av det här, det enda jag gör är att sitta framför datorskärmen och glo och det gör mig illamående och felknullad. Jag sjunker längre in i apati och ensamhet, och allmäna tycka-synd-om-sig-själv-känslor. Jag vill så satans gärna få må lite bra, men istället faller jag djupare åt andra hållet. Och ingen kan göra något. Eller VILL göra något, för den delen. Jag står en bit utanför mig själv och ser hjälplöst på hur jag faller, och hur andra ser mig falla med tomma blickar.
Jag vill hem. Jag vill ha något bekant omkring mig, eller någon som tycker om mig och kan ge mig lite värme. Istället sitter jag här och gråter som en djävla fjortis. Jag vet verkligen inte vad jag skall göra. Jag skulle vilja ta en promenad, men då kan jag förmodligen räkna med att bli rånad och våldtagen om jag skall tro ryktena... Fan. Fan fan fan. Jag är inte stark nog att klara för mycket av det här. Jag hatar att vara apatisk, jag hatar att vara ensam. Hur fan trodde jag att det här kunde gå? Hur kunde jag vara så korkad?
Det går inte alls. Jag är bara i vägen, och jag har ingen att prata med. Ingen som förstår mig alls, ingen som vet hur de kan fånga mig. Eller som ens orkar bry sig. Dumma värld. Fan.
Jag kan sova, och jag kan sitta framför datorn. Utöver det finns inget att göra.
Hade jag haft god kontakt med folk i Lund hade jag kunnat sticka dit, men jag känner ingen här, ingen alls. Viktor är upptagen på sitt håll och Smege är iväg med sina vänner, och jag sitter bara här, som en dumskalle. Jag vet inte alls, just nu. Jag mår inte bra, och jag vet inte alls vad jag skall göra åt saken.
Satskap.
No more I love you's.
Jag vet att större delen av mina kraftiga humörsvängningar beror på att jag tydligen har ägglossning just nu - men tro mig, det gör inte saken vare sig bättre eller sämre.
Jag vet att jag har väldigt lätt att ställa krav som tydligen är ouppnåeliga på mina vänner. Jag kräver uppmärksamhet, att mina vänner skall bry sig om mig och att de skall konversera med mig när jag är närvarande. Jag kräver att faktiskt få komma i första hand när jag är med dem, att de lyssnar på vad jag har att säga och att de svarar när jag frågar dem saker. Att de skall vilja umgås med MIG, och att de faktiskt hör av sig då och då. Är det befängt av mig? Är jag faktiskt så otroligt djävla korkad som tror att det är något jag har rätt att vilja ha utav mina vänner?
Uppenbarligen är jag själv inte en tillräckligt bra vän. Man kan inte prata med mig om saker, jag lyssnar uppenbarligen inte, och är jag i närheten mår folk tydligen bättre av att förbli reserverade och dra sig undan snarare än ha trevligt med mig.
Jag förstår inte. Vad är det som gör mig så frånstötande? Vad är det som får folk att hålla sig undan, vara på sin vakt, distansiera sig från mig? Att ha vänner som gör så skadar mig bara, men samtidigt vill jag inte radera relationer som bestått några år för att saker och ting plötsligt börjar bli sneda.
Just nu, i skrivande stund, så önskar jag inget hellre än att någon skall höra av sig -ringa, sms:a- och vilja umgås. Sakna mig. Undra var jag är, fråga varför jag sitter ensam hemma och vilja att jag kommer ut igen. Men det är väl jag som drar mig undan... Jag tror att det är jag som stöter bort mina vänner, får dem att bli så här kalla mot mig. Jag vet inte ens varför. Jag vet inte hur jag skall laga det. Jag vet bara hur dåligt det får mig att må.
Det jag saknar allra mest just nu är en varm famn. Någon att få gömma mig hos, någon att få gråta ut hos. Jag, min dumma djävel, trodde väl att sådant tillfälle kunde uppstå nu under veckan (www.medeltidsveckan.com), men tji fick jag. Folk som sagt att de gärna vill umgås hör aldrig av sig, och när man väl träffar dem vägrar de lämna sina andra vänner - folk som de umgås med under resten av året också. Stupid me, som tror att jag betyder något.
Jag flyttar från ön om en vecka. Jag vet inte längre om det är bra eller dåligt. Om jag kommer att fortsätta att ha liknande vänskapsrelationer när jag väl är på plats kommer jag inte att klara mig länge. Så länge jag är på ön har jag åtminstone min familj, och de vänner som faktiskt vill umgås.
(jag vill så djävla gärna ha en kram just nu. lite värme, lite ömhet. jag vill inte känna mig så djävla liten.)
Det här leder ingenvart. Skitsamma. Förlåt att jag gnäller.