Carry me to the unseen
Sista rollspelningen ja... Go out with a bang.
Nere i en stor tronsal sitter en odöd riddare som kallas the Cannibal Knight. Han har sex vakter i rummet, omkring tvåhundra ghouls i det intillliggande rummet vi just gick igenom. När han äntligen slår över på reikspiel och inte pratar breton så kan Hedwig inte annat än att reagera när han berättar att han är odöd. Pew pew, två pilar i bröstkorgen. Och sedan börjar striden.
Någonstans mitt i striden reagerar Hedwig på att rummet är fullt av inte bara demoner, utan även odöda. När hon får ett hugg i armen och det istället för att börja blöda börjar BRINNA ur armen på henne inser hon att hon, den renaste av de alla, har blivit oren. Hon börjar hacka sig i armen för att försöka hugga bort det smittade ur kroppen, men inser att det är dött lopp, hon är inte stark nog i sin vänsterarm där hon redan har sin sköld fastspänd. I en värld där allt har gått fel, och där hon i ögonvrån kan se att hennes tidigare vänner, de hon litade på, har förvandlats till fåglar, fladdermöss och attackerar varandra så finns bara en utväg: Hedwig slänger sig på svärdet, får det genom halsen, och går upp i flammor.
Farväl Hedwig, må du vila i frid.
Djävla psykad spelgrupp på slutet. ALLA utom Kent hade någon form av mutation. Hedwig trodde ju in i det sista att hon hade klarat sig undan, men icke. De andra hade varit för påstridiga i sina försök att tainta henne. Christian hade till slut korpvingar, fyra armar och päls över hela underkroppen. Big hade demoner i huvudet, var helt plötsligt en kraftful magiker och Göthberg hade svans och var en trogen kaoskrigare redan sedan de möttes.
Warhammerkampanjen är över och de enda som överlevde kannibalriddare, ghouls, ett antal pink horrors och oss andra var Big och Christian, som tillsammans flög bort i skymningen. Jag föreställer mig gärna att de höll varandra i händerna och att det spelades någon form av Celine Dion-musik. Fast hellre vill jag föreställa mig att de själva hade en epic showdown där de försökte visa vems gud som var starkast, eftersom båda två hade valt att inkarnera sina gudar. Tzeentch (stavning? :D) (eller vilken kaosgud det nu var; inte Nurlge iaf och jag är relativt övertygad om att det inte heller var Slaanesh) och Khorne är nog inte så tighta polare trots allt ;)
Nu är det snart dags för en ny arbetsdag igen. Har sovit halvbra, vilket är bättre än halvdåligt men inte alls lika uppskattat som bra. (däremot djävligt mycket mer uppskattat än dåligt!) Ikväll blir det lite WoW, skall se ifall jag kan få min lilla Warlock att dinga 70 :)
Nere i en stor tronsal sitter en odöd riddare som kallas the Cannibal Knight. Han har sex vakter i rummet, omkring tvåhundra ghouls i det intillliggande rummet vi just gick igenom. När han äntligen slår över på reikspiel och inte pratar breton så kan Hedwig inte annat än att reagera när han berättar att han är odöd. Pew pew, två pilar i bröstkorgen. Och sedan börjar striden.
Någonstans mitt i striden reagerar Hedwig på att rummet är fullt av inte bara demoner, utan även odöda. När hon får ett hugg i armen och det istället för att börja blöda börjar BRINNA ur armen på henne inser hon att hon, den renaste av de alla, har blivit oren. Hon börjar hacka sig i armen för att försöka hugga bort det smittade ur kroppen, men inser att det är dött lopp, hon är inte stark nog i sin vänsterarm där hon redan har sin sköld fastspänd. I en värld där allt har gått fel, och där hon i ögonvrån kan se att hennes tidigare vänner, de hon litade på, har förvandlats till fåglar, fladdermöss och attackerar varandra så finns bara en utväg: Hedwig slänger sig på svärdet, får det genom halsen, och går upp i flammor.
Farväl Hedwig, må du vila i frid.
Djävla psykad spelgrupp på slutet. ALLA utom Kent hade någon form av mutation. Hedwig trodde ju in i det sista att hon hade klarat sig undan, men icke. De andra hade varit för påstridiga i sina försök att tainta henne. Christian hade till slut korpvingar, fyra armar och päls över hela underkroppen. Big hade demoner i huvudet, var helt plötsligt en kraftful magiker och Göthberg hade svans och var en trogen kaoskrigare redan sedan de möttes.
Warhammerkampanjen är över och de enda som överlevde kannibalriddare, ghouls, ett antal pink horrors och oss andra var Big och Christian, som tillsammans flög bort i skymningen. Jag föreställer mig gärna att de höll varandra i händerna och att det spelades någon form av Celine Dion-musik. Fast hellre vill jag föreställa mig att de själva hade en epic showdown där de försökte visa vems gud som var starkast, eftersom båda två hade valt att inkarnera sina gudar. Tzeentch (stavning? :D) (eller vilken kaosgud det nu var; inte Nurlge iaf och jag är relativt övertygad om att det inte heller var Slaanesh) och Khorne är nog inte så tighta polare trots allt ;)
Nu är det snart dags för en ny arbetsdag igen. Har sovit halvbra, vilket är bättre än halvdåligt men inte alls lika uppskattat som bra. (däremot djävligt mycket mer uppskattat än dåligt!) Ikväll blir det lite WoW, skall se ifall jag kan få min lilla Warlock att dinga 70 :)
Kommentarer
Trackback
