I would do it all over again
Läser lite bloggar och drömmer om saker. Borde städa, borde duscha, borde göra något annat än att sitta här och uggla. Men ...jag känner ingen motivering alls, om jag skall vara ärlig. Egentligen vill jag ju orka storstäda så att lägenheten är skinande ren när Kärleksmonster kommer hem från jobbet om tre timmar, men ...orka. Funderar på att orka städa lite under kvällen; på grund av vårt flyttkaos så skall de leka vampyrer hos Christian istället för här, vilket lämnar mig ensam i en tom lägenhet. Då hinner jag ju städa lite. Göra honom glad. Jag tycker om att göra honom glad, se hans fina ögon lysa upp i pur glädje.
Idag på lunchen gav jag honom en serietidning han saknar i sin samling. Transformers #2 från 1987.
Jag tycker om att ge honom presenter, att visa honom att han är såpass viktig för mig som han är. Ibland tror jag att han är viktigast av alla, faktiskt.
Ibland smyger sig tanken på: Saknar jag någonsin V och S? Var de någonsin såpass viktiga för mig att jag kan känna sorg över att de bröt med mig när jag valde Kärleksmonstret före dem och deras "vänskap"? Och sedan skrattar jag till, rullar med ögonen och ler glatt åt tanken att jag har det så mycket bättre nu. Deras så kallade vänskap var lätt värd att offras för detta, tro mig. Även om något skulle hända och jag skulle förlora mitt Monster... still worth it.
With that said, nu släpar jag mig till duschen.
Vi får se om jag faktiskt börjar blogga igen nu. Kanske, kanske inte.
Idag på lunchen gav jag honom en serietidning han saknar i sin samling. Transformers #2 från 1987.
Jag tycker om att ge honom presenter, att visa honom att han är såpass viktig för mig som han är. Ibland tror jag att han är viktigast av alla, faktiskt.
Ibland smyger sig tanken på: Saknar jag någonsin V och S? Var de någonsin såpass viktiga för mig att jag kan känna sorg över att de bröt med mig när jag valde Kärleksmonstret före dem och deras "vänskap"? Och sedan skrattar jag till, rullar med ögonen och ler glatt åt tanken att jag har det så mycket bättre nu. Deras så kallade vänskap var lätt värd att offras för detta, tro mig. Även om något skulle hända och jag skulle förlora mitt Monster... still worth it.
With that said, nu släpar jag mig till duschen.
Vi får se om jag faktiskt börjar blogga igen nu. Kanske, kanske inte.
Kommentarer
Trackback
