När jag var liten...
(Jag skall bara ranta lite här, så skall jag knalla till affären sedan)
När jag var liten hade jag ganska bestämda åsikter om det mesta. Jag hade bestämt att jag aldrig någonsin skulle färga håret, plocka ögonbrynen, börja dricka, röka, knarka och en djävla massa andra saker. Well, jag röker inte (av flertalet anledningar, alla giltiga), jag knarkar inte och det mesta andra föll i glömska. Kanske svek jag de ideal jag hade som liten knatte, men å andra sidan är ändå de flesta val jag tagit baserade på MIG och MINA önskemål. JAG ville färga håret (brunt var min första nya hårfärg), JAG ville plocka ögonbrynen (jag var nyfiken på hur det såg ut), JAG valde att börja dricka (när jag var arton och ett halvt, och då bara cider) och jag har alltid varit den avgörande faktorn i alla mina beslut rörande mig själv. Tro mig, jag hade kunnat vara djävligt annorlunda om jag faktiskt givit efter för alla som tjatat på mig under min uppväxt att gör si, gör så, prova cigaretter, prova alkohol, ha på dig tightare kläder så får du killar och så vidare.
När jag var liten tyckte jag att det var jättesnyggt med tandställning, fräknar och glasögon, och jag önskade att jag skulle få det när jag blev äldre. Tja, tandställning hade jag några år, glasögon har jag haft sedan jag var typ elva, men fräknarna fick jag aldrig. Nog bäst så, jag hade förmodlien bara stört mig på dem.
Folk undrar alltid vad man trivs med på sig själv, om man faktiskt har något man är nöjd med trots att man bara gnäller hela tiden. Well, jag tycker bra om följande saker på min kropp: Min rygg, mina ben, mina ögon, mina öron och min näsa. Jag kan inte säga att jag vantrivs så förskräckligt med resten av mig, men let's be honest: Finns det verkligen någon som är hundraprocentigt nöjd med sig själv, som inte skulle vilja leka gud vs. lerklump med sig själv om man fick chansen? Jag skulle aldrig i livet operera mig för att förbättra mig, inte en fscking chans (dels är jag rädd för operationer, och dels så tycker jag att det finns bättre sätt att spendera sina pengar och bättre sätt att skaffa självklänsla)
När jag var liten ville jag bli lång, smal, ha getingmidja, runda höfter och störa bröst. Well... Inte många rätt där inte, haha. Jag är inte så djäkla lång, jag stannade på 164 centimeter. Jag är inte så djäkla smal, jag är ganska normalbyggd. Sure, jag har midja, byst och höfter, men inte på det sättet jag drömde om. Jag har inte det där långa håret jag fantiserade om, jag har inte de gyllene lockarna jag ville ha. Jag vill gärna beskriva mig som liten och bastant, snarare än liten och fragil eller något sådant.
Jag trodde att en kropp i stil med de där de alltid hade i alla böckerna skulle göra så att männen sprang sig fördärvade efter en. Tja, med de få "check" jag fick där har jag inte ens någon som krälar efter mig, så det var en märklig villfarelse.
När jag var liten undrade jag alltid vad folk tyckte om mig. Det undrar jag fortfarande. Jag är inte charmig, jag är inte trevlig, jag är inte snäll. Jag är skitjobbig, och det vet jag. Jag förstår inte varför folk står ut med mig, om jag skall vara ärlig. Javisst, jag kan vara helt underbar när jag väl vill, men för tillfället är jag för rädd för mänskligheten för att våga öppna mig lite för folk.
Jag undrar vad som krävs för att man skall bli modig... Jag har alltid varit liten, rädd och lättskrämd. Jag har aldrig vågat säga ifrån, jag har aldrig vågat stå upp för mig själv, och jag har aldrig vågat försöka ta det jag vill ha. Men... även fast jag vill... hur skall jag våga?
När jag var liten ville jag bli prinsessa när jag blev stor.
Jag saknar den jag en gång var. Den naiva, gulliga lilla som aldrig behövde oroa sig längre än mina armar nådde, och som alltid hade folk som höll om mig när jag behövde det.
Well, detta var inte meningen att låta totaldeppigt, så läs det inte på det viset. Jag försöker bara vara lite rolig på min egen bekostnad här. Jag är inte ett hopplöst fall, tro mig!
Jag må ha blivit annorlunda än jag bestämde när jag var en manipulativ liten snorunge, men jag står för vad jag har blivit och jag har inga planer på att trycka ner mig i dyngan! Jag är Carina, take it or leave it, och kanske är det snart dags för mig att morfa igen. Vi får se.
Over and out, dags att köpa potatis!
När jag var liten hade jag ganska bestämda åsikter om det mesta. Jag hade bestämt att jag aldrig någonsin skulle färga håret, plocka ögonbrynen, börja dricka, röka, knarka och en djävla massa andra saker. Well, jag röker inte (av flertalet anledningar, alla giltiga), jag knarkar inte och det mesta andra föll i glömska. Kanske svek jag de ideal jag hade som liten knatte, men å andra sidan är ändå de flesta val jag tagit baserade på MIG och MINA önskemål. JAG ville färga håret (brunt var min första nya hårfärg), JAG ville plocka ögonbrynen (jag var nyfiken på hur det såg ut), JAG valde att börja dricka (när jag var arton och ett halvt, och då bara cider) och jag har alltid varit den avgörande faktorn i alla mina beslut rörande mig själv. Tro mig, jag hade kunnat vara djävligt annorlunda om jag faktiskt givit efter för alla som tjatat på mig under min uppväxt att gör si, gör så, prova cigaretter, prova alkohol, ha på dig tightare kläder så får du killar och så vidare.
När jag var liten tyckte jag att det var jättesnyggt med tandställning, fräknar och glasögon, och jag önskade att jag skulle få det när jag blev äldre. Tja, tandställning hade jag några år, glasögon har jag haft sedan jag var typ elva, men fräknarna fick jag aldrig. Nog bäst så, jag hade förmodlien bara stört mig på dem.
Folk undrar alltid vad man trivs med på sig själv, om man faktiskt har något man är nöjd med trots att man bara gnäller hela tiden. Well, jag tycker bra om följande saker på min kropp: Min rygg, mina ben, mina ögon, mina öron och min näsa. Jag kan inte säga att jag vantrivs så förskräckligt med resten av mig, men let's be honest: Finns det verkligen någon som är hundraprocentigt nöjd med sig själv, som inte skulle vilja leka gud vs. lerklump med sig själv om man fick chansen? Jag skulle aldrig i livet operera mig för att förbättra mig, inte en fscking chans (dels är jag rädd för operationer, och dels så tycker jag att det finns bättre sätt att spendera sina pengar och bättre sätt att skaffa självklänsla)
När jag var liten ville jag bli lång, smal, ha getingmidja, runda höfter och störa bröst. Well... Inte många rätt där inte, haha. Jag är inte så djäkla lång, jag stannade på 164 centimeter. Jag är inte så djäkla smal, jag är ganska normalbyggd. Sure, jag har midja, byst och höfter, men inte på det sättet jag drömde om. Jag har inte det där långa håret jag fantiserade om, jag har inte de gyllene lockarna jag ville ha. Jag vill gärna beskriva mig som liten och bastant, snarare än liten och fragil eller något sådant.
Jag trodde att en kropp i stil med de där de alltid hade i alla böckerna skulle göra så att männen sprang sig fördärvade efter en. Tja, med de få "check" jag fick där har jag inte ens någon som krälar efter mig, så det var en märklig villfarelse.
När jag var liten undrade jag alltid vad folk tyckte om mig. Det undrar jag fortfarande. Jag är inte charmig, jag är inte trevlig, jag är inte snäll. Jag är skitjobbig, och det vet jag. Jag förstår inte varför folk står ut med mig, om jag skall vara ärlig. Javisst, jag kan vara helt underbar när jag väl vill, men för tillfället är jag för rädd för mänskligheten för att våga öppna mig lite för folk.
Jag undrar vad som krävs för att man skall bli modig... Jag har alltid varit liten, rädd och lättskrämd. Jag har aldrig vågat säga ifrån, jag har aldrig vågat stå upp för mig själv, och jag har aldrig vågat försöka ta det jag vill ha. Men... även fast jag vill... hur skall jag våga?
När jag var liten ville jag bli prinsessa när jag blev stor.
Jag saknar den jag en gång var. Den naiva, gulliga lilla som aldrig behövde oroa sig längre än mina armar nådde, och som alltid hade folk som höll om mig när jag behövde det.
Well, detta var inte meningen att låta totaldeppigt, så läs det inte på det viset. Jag försöker bara vara lite rolig på min egen bekostnad här. Jag är inte ett hopplöst fall, tro mig!
Jag må ha blivit annorlunda än jag bestämde när jag var en manipulativ liten snorunge, men jag står för vad jag har blivit och jag har inga planer på att trycka ner mig i dyngan! Jag är Carina, take it or leave it, och kanske är det snart dags för mig att morfa igen. Vi får se.
Over and out, dags att köpa potatis!
Kommentarer
Trackback
