Det bryning var, och slimiga tovar
i styckern gynde och norrade.
Smändiga var alla borogovar,
och vilna rator skrorrade.

"För Tjatterskott se upp, min son,
för tand som biter, klo så vass!
Sky jubjubfågeln, fly ifrån
den vilskna banderryckens tass!"

Han tog sitt stunga svärd i hand
och irrade och snubblade.
Så kom han till ett tamtamträd
och stod en stund och grubblade.

Och bäst han stod där, ljöd ett skrak,
och Tjatterskott med blick i brand
kom frustrande med väldigt brak
och visade varenda tand.

Ett, två! Ett, två! Och in och ut
han stack sitt stunga svärd.
Och Tjatterskottets huvud tog
han med till hemmets härd.

"Du Tjatterskott har fällt, min son!
Kom i min famn, mitt hjärtlingsgryn!
O sköna dag! Hurra! Hurra!"
han jublade mot skyn.

Det bryning var, och slimiga tovar
i styckern gynde och norrade.
Smändiga var alla borogovar,
och vilna rator skrorrade.