All wrapped in pink and dotted with hearts

Rensade ut lite bilder från min iPhone. Nu ligger alla sorterade i rätt mappar i datorn istället, jag har i nuläget runt 2300 bilder på mig själv. Det är ...mycket.

Perioden mellan jag var ungefär 12 tills jag blev 18 finns inga bilder alls på mig, mer eller mindre. Perioden 18 till 22 är det också väldigt knapert. Sedan började jag ju  fylla på bloggen med en hel del bilder, och nuförtiden kör jag ju mitt Dagens Carina-projekt på facebook, där jag satsar på att försöka få upp en bild om dagen på ansikte och överkropp. Lite modebloggande kan tänkas, men främst för att jag själv tycker att det är jättekul att jämföra perioder och se hur snabbt håret växer och se vad jag har för outfits :)

Laddade hem en scanner-app till telefonen och blev väldigt positivt överraskad. Skall lätt använda den för att få över teckningar till datorn nu, tills jag fått hem min laptop igen och kan använda en riktig scanner (vår scanner är inte kompatibel med Win7, har vi kommit till insikt om).

Lite speciell dag på jobbet idag. Jag kände mig väldigt överväldigad i morse och fick gå in på toaletten en stund för att kunna kräkas. Jag lyckades dock hålla mig från att kasta upp och såg till att få i mig en massa vatten istället, samt att hålla stressmonstret under kontroll. Det som först fick mig att må så illa löstes också strax därefter, vilket var bra. Jag tar redan på mig väldigt mycket, och att då få en uppgift som handlar om 2-3 timmars extra jobb om dagen? Not doable. Och jag hatar att säga nej, jag vill säga "klart jag fixar det!" och sedan göra ett djävligt bra jobb. Dock måste man ju ibland sätta ner foten och sätta stopp, för någonstans i det hela måste jag ju ta hänsyn till mig själv.

För ett år sedan gick jag på antidepressiva pga stressåkommor. Det får räcka så.

:)

Monkey business

Ibland känner jag mig som världens minsta människa.
Jag låg bredvid en sött sovande Nathaniel och lät tankarna flyga fritt, och gled sakta men säkert in på ämnet människor och mig. Ja, främst började jag tänka på en person jag var väldigt nära vän med för lite över ett år sedan, dock en person jag bara hade kontakt med via internet och sms. Och jag tänkte att jag skulle vilja höra av mig till honom, fråga hur han mår och ta reda på varför han helt plötsligt bröt all kontakt med mig... Men sedan insåg jag att han förmodligen inte skulle minnas vem jag är.
Jag gör inget intryck hos folk. Jag är en sådan där liten och tyst sak som försynt smyger ur huvudet på folk efter att de har träffat mig.

I somras har jag sett både gamla ragg, vänner och klasskamrater, men inte hälsat på en enda. Främsta anledningen: jag är livrädd att de skall titta förvirrat på mig och säga "Förlåt, men vem är du?". Inte för att jag har bytt utseende sedan dess (långt svart hår vs. relativt kort blont hår är en bra start) utan helt enkelt för att jag aldrig gjorde tillräckligt mycket intryck för att hålla mig kvar hos dem som ett irrande minne fram tills nu.

Herregud, jag minns folk jag var vän med när jag var 12, pojkvänner jag hade när jag var 10 och folk jag beundrade när jag var till och med yngre, och inte en enda av dem skulle idag säga "Ah, Carina Hellberg! Jag minns dig så väl!"

Jag var ihop med Patrick i två år, men skulle jag gå fram till honom på gatan och hälsa när jag såg honom, skulle han inte veta vem jag är.
Jag vet att det finns ett fåtal människor som minns mig, men å andra sidan är majoriteten av dem sådana jag samtalar med via msn eller liknande relativt ofta. Alla de där andra... nej.

Apan känner alla men ingen känner apan. Det är min version av det gamla ordspråket. Är jag verkligen så fruktansvärt ointressant? Jag har alltid sett mig själv som exceptionell och rolig, men allt talar ju emot mig på den här punkten. Ingen har någonsin kommit fram till mig och sagt "Men det är ju du!"

Jag tror inte ens att personen som "utnyttjade"* mig för två år sedan har ägnat mig en enda tanke sedan dess, och då var han till och med en vän fram tills att det skedde.
Så liten är jag i världen.

Nu skall jag krypa ner hos min varme man igen, och försöka glömma hur liten och trist jag är.




*Ordvalet kanske får mig att tänka mindre på det som skedde?

Are you sure what side of the glass you are on?

Gammalt bös. Jag är filosofisk idag, plundrar minsta vrå av min hjärna på tankar att bearbeta. Ibland är jag förvånad över hur saker och ting blev. Jag började som ett barn och nu är jag en kvinna. Jag började utan värde och nu är jag ovärderlig. Det är bra. Jag trivs med mig, och jag ångrar inget. Hör ni det? Inte en enda sak. Alla vägskäl jag stått i har slutligen tagit mig i rätt riktning, och jag valde rätt hela tiden.
Därmed inte sagt att det finns kakor jag ville äta, saker jag önskar aldrig skett.

Det snurrar fortfarande i mitt huvud. Jag försöker få bort det, men det går inte. Kommer det att sitta där för alltid? Kommer jag att kunna lägga det helt bakom mig eller kommer det att vara tatuerat i mig i resten av mitt liv? Jag vill ha bort det. Jag vill att någon sträcker sig inom mig och plockar bort allt som har med det att göra, och låter mig slippa undan. Orka. Inte mer än så: orka.

Jag har en bula i mitt huvud. Jag sprang in i en glasdörr i fredags, och innan det sker glömmer jag alltid bort exakt hur det känns när man slår huvudet så hårt att det blixtrar för ögonen på en.
Och blåmärken sitter på min arm som fingeravtryck från någon form av fantom. Jag har alltid blåmärken, och jag kan inte ens kartlägga hur jag fick hälften av dem. Konstigheter.

Jag låter för depp. Jag vill mest ha sagt att jag mår väldigt bra, men jag hade gärna mått lite bättre om jag bara kunde släppa tankarna på det där jag hatar att ha i mitt huvud. Kanske behöver jag bara prata med rätt person om det? (fast vem är rätt person?)

Inget rollspel imorgon. Sorg!
Däremot skall jag fråga Ingrid om hon vill komma och leka :)

You were never my friend

På sistone har jag tänkt mer och mer på en sak som stör mig alldeles för mycket. Jag vet inte vad jag skall göra för att koppla bort det hela, det är ändå två år sedan det hände så det är ju inget man kan göra något åt NU, men samtidigt känner jag mig "ganska" (heh) illa berörd av det hela, och vill bara få det ur skallen.
Jag vill inte skriva det svart på vitt här, med tanke på att det finns en risk att personen som är inblandad glider förbi och läser, eftersom personen verkar ha mer koll på mig än jag har på personen, men skulle ni fråga, i synnerhet på msn, så kan jag mer än hinta om vad det gäller.

Jag är relativt blodstörstig i frågan, för att vara ärlig. Jag hade inte tackat nej till lite våld i en viss riktning, även fast jag sanningen att säga inte alls är intresserad av att skada folk. Självfallet tänker jag inte skicka någon form av squad mot personen, men... jag önskar personen ändå illa. Gärna så illa personen gjorde mig.

Må du bli levande äten av myror, du vedervärdiga djävel.

Steg två, det börjar röra sig nu

Vad är ditt problem?
Jag känner mig hånad av folk som hela tiden måste inflika hur "snygg" och "söt" jag är. Det hela grundas i att jag under tre års tid, i stort sett varje dag, fått höra frasen "Hej Carina, vad söt du är, jag är så kär i dig!". Jag är avtrubbad och börjar bli cynisk, och jag är trött på folk som tror att det uppfattas som kul när de skämtar om sex eller mitt utseende med mig. Förmodligen var inte planen att de dagliga "komplimangerna" (jag uppfattar dem inte som det) skulle göra mig bitter, men hey, vem har sagt att jag är rationell?
Mitt problem är alltså att jag har svårt att ta komplimanger, och blir istället sur, irriterad och deprimerad.

Hur kan du lösa det
?
Genom att försöka inse att folk kanske inte alls egentligen menar illa när de börjar komma med tomma kommentarer om mitt utseende. Folk vill vara trevliga, de är inte ute efter att håna mig.
Genom att försöka sätta lite avstånd mellan mig som tänkande varelse och mig som en levande kropp. Det folk tycker om min kropp är inte alltid vad de tycker om mig, och vice versa.
Gemom att sluta tro att folk hela tiden vill mig illa.

Ett steg i rätt riktning

Ibland tänker jag "Vad är ditt problem?" och börjar formulera mina problem och lösningar. Jag tror att jag skall försöka få igång lite sådant här i bloggen, faktiskt. Skriva om saker fungerar bra för mig, och det får mina hjärnceller att dansa tango och ha det intimt och rart. Min hjärna är barnförbjuden ibland.

Så...
Vad är ditt problem?
Mitt problem är att jag har väldigt lätt för att prata om allt i hela världen, jag kan prata som en dåre om typ allt, utom en sak ...mina känslor. Jag har svårt att visa djupare känslor och jag har väldigt svårt att prata om känslor och problem som rör sig om känsloladdade saker. Jag har svårt att säga "jag älskar dig", jag har svårt för att säga "förlåt" och jag har väldigt svårt för att tala om mitt allra djupaste. Jag vill bli mer öppen och jag vill ha lättare för att våga prata intimt (nära och personligt, alltså, inte snuskprat :p) men folk utan att bli helt förstörd, nervös, blyg och livrädd av det.
Jag kan diskutera känslor och liknande via t.ex. MSN, men aldrig i livet IRL.

Hur kan du lösa det?
Genom att hitta någon jag vågar släppa mina murar för och som utan att göra för stor sak av det kan lyssna på vad jag har att säga utan att döma eller håna. Någon jag vågar lita fullt ut på.