We want to try Byakhee

Jag hatar att ta sjutåget. Och jag hatar att börja åtta, eftersom det innebär att jag måste gå upp sex. Urgh. Fyra timmar matte/fysik idag, ouch?

Började gråta när jag såg på Scrubs igår. Det handlade om döden, och jag fick upp Annas begravning i färskt minne igen och fick samma panik en gång till. Jag vill inte gå in djupare på vad som hände i avsnittet  för det är en spoiler, men... usch. Nath snyftade också, av andra anledningar, men slutade abrupt när han såg hur upprörd jag var och höll om mig en bra stund. Jag känner mig som en fjant, men samtidigt så har jag ju en vettig anledning till det. Jag saknar henne bara så djävla mycket.

Drömde förvirrande drömmar i mystiska skogar. Musikal, otrohet och stora monstermän med yxor som hotar att hugga mig. Vi skulle uppträda, jag glömde alla mina repliker, men jag vaknade innan det var vår tur. Mamma jobbade i affären, jag tuggade ett tuggummi som var större än en jawbreaker (typ äpplestort) och allt var bara skumt.

Nu skall jag leta rätt på en tröja av något slag och sedan försöka förbereda mig mentalt inför att ta sjutåget. Sjutåg och femtåg suger (17:00-tåg, alltså) eftersom det är de tågen alla tar till och från jobbet tydligen.

All I feel is pain it seems today

Jag har alltid älskat Misfits låt Bruiser, och kanske gick det för långt? Kanske kände någon någonstans att här är en tjej som gillar blåmärken? Jag tror fan att det är så, alltså. :/
På piratfesten ramlade jag omkull och hade sedan under två veckor ett gigantiskt blått blåmärke på rumpan; nu när det äntligen falnat och försvunnit var jag alltså tvungen att ramla av en stol igår och slå baksidan av låret snorhårt i ryggstödet. Jag har nu ett stort och ett par mindre blåmärken som visar ryggstödets lilla resa nedför mitt ben. Tack.
Jag har tidigare publicerat bilder på ett par av mina blåmärken här; skall be Nath ta kort på mitt senaste så skall ni få se varför det stämmer att jag är the Bruiser.

Bah!


Please, don't fall asleep

Igår var första gången på mer än tre år jag har kunnat lyssna på Strebers - Nån Annanstans. Det är låten som spelades på min systers begravning, nämligen. Låten hon åratal tidigare upplyste mig om att hon ville ha spelad på sin begravning.
Jag har också bestämt vad jag vill ha spelat på min begravning. Michale Graves - Frostbite. För den är vackrast någonsin.

Ibland reagerar folk på vad jag skämtar om. Jag har skämtat lite om Anna och allt omkring henne, jag misstänker att jag även har skämtat om den där saken jag inte vill prata så mycket om, men... Det är ett försvar, förstår ni väl? Om man inte kan skratta måste man gråta, och jag är så förtvivlat trött på tårar. Det handlar aldrig om att förminska situationen eller skratta bort sorgen som om den aldrig fanns, jag försöker bara komma på sätt att ta mig framåt i livet utan att dras ner för mycket av det som ligger bakom mig.

Nåväl. Jag är inte så ond eller tom eller frigid som folk envisas med att tro.
Längst ner finns ett trött och skrämt litet hjärta som bankar så tyst det kan för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet.

Och Nathaniel håller min eld vid liv.

Ach, but I miss me scurvy wench

Idag är två saker för mig:
1. Anna skulle ha fyllt 29
2. Det är Talk Like a Pirate Day

Tiden går ju så satans fort... Jag tycker fortfarande att tre år bara har ramlat förbi, utan att ta hänsyn till att folk kanske vill ta det lugnt, andas lite, låta minnena komma ikapp. När jag väl var klar med den större delen sorgearbete (det tar aldrig slut) var det höst och vår och höst igen, och mest av allt kände jag mig vilsen och förvirrad.
Jag saknar henne fortfarande så fruktansvärt mycket. Det finns så mycket jag skulle vilja säga, vilja visa henne.
Jag är fortfarande inte van vid att vara den äldsta. Alltid annars fanns det någon annan som var den med mest erfarenhet, som slogs som en tigrinna för sina yngre syskon oavsett vad. Jag är väldigt dålig på att ryta och rivas.

Skola fram till fem, kommer hem sex och skall då slänga på mig outfit snabbt som sjutton, efter att först ha tagit en blixtdusch, och sedan bär det av upp till Helsingborg där vi är bjudna på parrrrrty. Det blir bra. Jag blir ju självfallet väldigt glad när andra människor faktiskt är medvetna om att idag är TLAPD! Ibland känns det som att jag och de mina (de där på öjn) är unikum som jag inget annat kan göra än att sakna, men finns det kloka människor här också (ja, bortsett från Lotta, hon är klok :)) så känns inte Gotland lika avlägset.

Tillbaka till start igen, min mor skall sätta en ros på min systers grav från mig idag. Det är bra. Då kan jag åtminstone inbilla mig att jag var närvarande på hennes födelsedag.
Sov gott lilla storasyster, älskar dig än.

Brinn då, eldsjäl

Mensvärk. Idag är den dag jag dör. Eller?
Undrar hur länge jag måste äta mina piller innan min kropp hajar att jag skall sluta med mina hormonrubbningar och enorma värkar. Hela kroppen skriker. Ryggen främst.
För övrigt har jag ett jättestort, svart blåmärke på högra höften/rumpan. Vetefan vad jag har gjort, men jag måste ju ha gjort NÅGOT. Jag kan ju inte bara få ett gigantiskt blåmärke av den kulören utan att ha våldat mot mig själv? Jag kan dock verkligen inte minnas att jag sprungit in i något eller att jag ramlat omkull eller något. Det hela är mycket märkligt.

Sovit illa, drömt konstigt. Skulle spela rollspel med WoW-guildet i Malmö, gick fel och hamnade på Malmö Universitetssjukhus istället. Sedan träffade jag Mia, skulle gå på toa och försvann ut på äventyr genom någon bakdörr eller något. Efter någon timme eller två kom jag tillbaka, och hon stod troget kvar och väntade. Jag blev jätteförtvivlad över att hon missat rollspelet för att hon trott att jag var på toaletten i två timmar. Sedan åt vi pizza, eller så var det tidigare. Jag vet inte riktigt.
Allt var väldigt konstigt, och eftersom jag legat och glidit in och ur sömnen sedan sex i morse (efter att ha somnat efter tre) så är allt väldigt osammanhängande och svårt att pussla ihop.
Urgh, jag vill börja sova normalt igen, mina dagar blir förstörda av mina trassliga nätter.

Pratat med Lotta, hon och jag skall byta böcker med varandra idag när vi lunchar. Sms från pappa också, han har tydligen redan hunnit fixa in pengar till mig. Om de kommit in redan idag har jag inga problem alls med lunchen, annars får jag räkna småmynt ur min sparbössa. "Hej, jag skulle vilja betala i enkronor!" ;)

Hitta lite kläder, kanske. Det är kallt, och jag vill gömma mitt förvirrande blåmärke. Plus att värme gör smärtan i ryggslutet mindre påtaglig. Oh gods, ibland avskyr jag verkligen att vara kvinna och allt det innebär...

I don't trust anything that bleeds for five days and doesn't die

Jag har mensvärk. Elak djävla rutten mensvärk. Min kropp och mina p-piller har alltså inte under första månaden kommit fram till att samarbeta och skrämma bort elaka saker som får min rygg att vilja dö. Sådan där riktigt elak smärta idag. Dov, molande, nästan så att det krasar i ryggraden. Ta bort, ta bort. Jag gillar min rygg, men inte när den känns så här.

Jag behöver varmvatten, en varm människa som kan hålla om min rygg, eller en sådan där liten värmeflaska att lägga på svanken. I brist på tillgång till de andra förslagen får jag se till att spendera dagen i min dusch, eller något.

Mm, skriva skolarbete när hjärnan gråter blod, ja, det kommer att gå bra.

Am I alive? Maybe I died?

Angående mina p-piller:

"Vanliga biverkningar som kan förekomma är bröstspänningar, illamående, huvudvärk eller blödningsrubbningar. Dessa biverkningar är lindriga och försvinner oftast inom 2-3 månader."

JO, men fuck you att jag tänker gå runt och må illa i TVÅ-TRE MÅNADER. Jag har mått illa i lite över en vecka, det är fan nog. Jag ringer på måndag, de får skriva ut något annat åt mig för det här är inte dugligt alls.

Alla ni damer som läser detta och går på p-piller, rekommendera gärna vad jag skall be att få istället! Nämn gärna vad det är för biverkningar som gäller för dem också. Merci ^_^

I'm sorry, but I'm just thinking of the right words to say

Snälla, döda mig. Döda mig innan min rygg gör det, för jag står fan inte ut med smärtan.
HEJ OCH VAD DÅ JAG SKRIVER DET HÄR VARJE MÅNAD. Kanske blir det bättre nästa gång, nu när jag har p-piller.

Ge mig droger. Eller ett nackskott, det är vilket som. Eller sätt eld på min rygg, jag behöver värme mot musklerna (krama mig, kanske?) och det här går inte för herregud det stänger ju av hjärnan. JAG stänger av hjärnan, i ren självbevarelsedrift. Jag är fan inte skapad för smärta, så varför måste jag dö lite en gång i månaden?

Dumma djävla skitkropp.
Ge mig en kropp som INTE bryts ner av molande värk varje månad. Snälla. Snälla söta. Snälla söta rara?

Dö dö dö dö dö.

Will you take this ride with me?

Mensvärk. Och illa också. Jag har så ont, jag mår illa. Jag är fortfarande yr - har det med mensvärken att göra eller är det något annat på gång också? :/

Skall äta upp resten av smörgåstårtan jag köpte igår. Sedan skall jag skriva klart de två sista uppgifterna på hemtentan, och sedan skall jag nog dö i min säng. Jag struntar i studiebesöket imorgon, jag åker in till två och lämnar tentan och sedan åker jag hem och dör igen. Eller pluggar. Nästa tenta är på fredag. Jag måste nog plugga...

On a different note

Jag vill stödja min vän och arbetskamrat Grency i det yttersta just nu. Hans bror Aldo har gått bort, och jag vet allt för väl hur fruktansvärt det är att förlora ett syskon. Så jag skickar all min kärlek och min styrka till Grency. Jag finns här om du vill prata, jag lovar.

I am the source of your destruction



Jag tänkte sådär... Bädda iordning sängen, fluffa upp kuddarna, blanda dipp och tända lite ljus. Och så duscha, igen. Jag känner ett behov av att få gömma mig i varmvatten ett tag... Flyta bort lite, värma min frusna lekamen.

Det känns som en mordisk mensvärk är på gång. Ja, det är väl dags för det igen... Jag vill inte. Jag får så ont, jag försvinner i ett moln av röd smärta. Jag har fortfarande inte försökt fixa starkare värktabletter att fly med, men det kanske är bra. Jag överlever ju. Jag gillar inte tabletter och mediciner, jag vill klara mig utan. Men ibland... ibland är det så svårt att stå ut. Att tänka, finnas, andas. Ibland vill jag bara skrika tills det slutar göra så satans ont i mig. Nåväl. Varmvatten, var det ja.


We will never know how it feels to be alive



NP: God Module - Reverse Inversion

Jag läser Maison Ikkoku (av Rumiko Takahashi), en av mina favoritmanga. Jag har hela serien, och jag tycker att den är så söt. Plus att den kvinnliga huvudpersonen, Kyoko Otonashi, påminner om mig själv väldigt mycket. Hon har samma irriterande karaktärsdrag som jag ;)

Och skiiiiiit, för jag upptäckte ett stort djävla misstag i min hemtenta! Kom på det i morse när jag pratade med Lotta och fick nästan panik, glömde bort det när jag kom hem men kom på det nu: Mitt i tentan har jag lagt ett fetmarkerat stycke som är helt irrelevant, och som det var meningen att jag skulle radera. Istället är stycket nu extra tydligt och extra synligt och KUKARS FANFAR för det är inte alls bra. Jag mailade Eva om det nu för någon sekund sedan, och jag håller alla mina tummar och tår att hon kan bortse från det hela - dock misstänker jag att man inte alls får göra ens en sådan ändring efter att tiden gått ut för inlämnandet av tentan. Well, that's it, nu är jag körd for sure. Omtenta på en hemtenta? Jippie yay.

Missnöjeeee.

Oändlig saknad

Att det fortfarande sitter i. Det är ett och ett halvt år gånget sedan min syster dog, och ändå blir jag helt skakig av att se begravningar på film och tv. När går det över? När kan man egentligen släppa taget och slippa bryta ihop över småsaker när man minst anar det?
Deras sorg är min sorg, och min sorg kan inte delas.

Det jag vet är att jag har min familj. Och starkare band än vi delade när vi satt sida vid sida och sökte stöd hos varandra på Annas begravning har vi aldrig haft, och kommer kanske aldrig att få. Så stärkt man blir av att ha en stark hand om ens lilla, skakande.
Det känns som att bli uppdragen ur ett stormande hav precis innan man drunknar när någon av dem plötsligt lägger en hjälpande, tröstande arm om mina skakande axlar när vi står framför kistan för att säga farväl. Jag minns att de andra lyckades säga något; själv föll jag ihop igen, tyngd under allt.

Så... avlägset, men samtidigt för kort tid sedan. Det är så svårt att sätta tidsstämpel på, att tänka att det skedde för 18 månader sedan, 78 veckor sedan, 547 dagar sedan. För egentligen skulle det lika gärna ha varit igår, i förrgår, för tre veckor sedan.

(och ibland sveper havet ner över mig igen, hotar att kväva mig, men nu har jag ingen som drar upp mig, de är för långt borta)

Spriten gör oss paranoid.

Min säng hade attackutvecklat sig när jag kom hem. Suck. Nu går den inte att stänga igen, bläääh. Måste typ plocka ur madrassen och allt, och det är ju lagom lame.
Jaja. Möta Martin vid tåget samt handla saker att göra muffins och pannkakor av.

Mensvärk så att jag gnyr. Folk glodde på mig på tåget. Dumma dum-kropp.

Det var ett djävla tjat om de där brösten...

...men seriöst, de gör väldigt ont. [Varning! Nu blir det kvinnosnack galore!]

Okej, med en varning utfärdad till de som inte vill läsa följande kommer jag nu att diskutera indianer i vassen.
Som jag sagt tidigare brukar jag få ont i brösten precis innan dagen D, men detta känns annorlunda. De känns svullnare och ömmare än någonsin, och jag fattar inte varför. Faktum är att de gör ont utan att jag ens snuddar vid dem, och det är ovanligt deluxe...
Det gör mog orolig och nervös. Om detta är hur min kropp reagerar INNAN det drar igång, innebär det då att jag kommer att dö när jag väl får mensvärk?

Jag har aldrig varit sams med min mensvärk, men bara tre gånger har det varit riktigt djävla illa. (därmed inte sagt att den är gullig whatsoever alla andra gånger - den tar snart livet av mig.)
a) när jag fick mensvärk på samhällskunskapen, drog i mig fyra ipren 400 mg och ville ta en naproxen av Hanna; Vi frågade skolsyster för säkerhets skull, varpå hon stirrade på mig och surt upplyste mig om att jag överdoserat och inte fick äta värktabletter på två dygn. Fuck you, tänkte jag, och gick hem och drog i mig några till.
b) när jag vaknade mitt i natten av att jag var så svullen och öm över njurarna att jag inte kunde ligga ner, inte kunde sitta upp, utan fick halvligga i en timme innan jag lyckades sömna. Grät större delen av tiden; smärta gör mig rädd, och det gjorde så satans ont att jag inte kunde låta bli.
c) när jag och Zzucken var hos mommo i julas för att pynta hennes gran och jag hade så ont att jag var tvungen att koncentrera mig på att inte kräkas över mommos soffa. Försökte, väldigt distansierad, hänga med i hennes kontinuerliga pladdrande, men allt var en rosa dimma för mig. Vedervärdigt.

...och det vill jag inte uppleva igen. Men mina bröst verkar antyda något åt det hållet?
Gosh nabbit.

För övrigt svullnar de typ en storlek varje gång jag skall ha mens. Yay. Fördel med ensamma söndagar: jag kan knö runt i pyjamas, utan bh, utan att behöva skämmas. Ha!