Monkey business
Jag låg bredvid en sött sovande Nathaniel och lät tankarna flyga fritt, och gled sakta men säkert in på ämnet människor och mig. Ja, främst började jag tänka på en person jag var väldigt nära vän med för lite över ett år sedan, dock en person jag bara hade kontakt med via internet och sms. Och jag tänkte att jag skulle vilja höra av mig till honom, fråga hur han mår och ta reda på varför han helt plötsligt bröt all kontakt med mig... Men sedan insåg jag att han förmodligen inte skulle minnas vem jag är.
Jag gör inget intryck hos folk. Jag är en sådan där liten och tyst sak som försynt smyger ur huvudet på folk efter att de har träffat mig.
I somras har jag sett både gamla ragg, vänner och klasskamrater, men inte hälsat på en enda. Främsta anledningen: jag är livrädd att de skall titta förvirrat på mig och säga "Förlåt, men vem är du?". Inte för att jag har bytt utseende sedan dess (långt svart hår vs. relativt kort blont hår är en bra start) utan helt enkelt för att jag aldrig gjorde tillräckligt mycket intryck för att hålla mig kvar hos dem som ett irrande minne fram tills nu.
Herregud, jag minns folk jag var vän med när jag var 12, pojkvänner jag hade när jag var 10 och folk jag beundrade när jag var till och med yngre, och inte en enda av dem skulle idag säga "Ah, Carina Hellberg! Jag minns dig så väl!"
Jag var ihop med Patrick i två år, men skulle jag gå fram till honom på gatan och hälsa när jag såg honom, skulle han inte veta vem jag är.
Jag vet att det finns ett fåtal människor som minns mig, men å andra sidan är majoriteten av dem sådana jag samtalar med via msn eller liknande relativt ofta. Alla de där andra... nej.
Apan känner alla men ingen känner apan. Det är min version av det gamla ordspråket. Är jag verkligen så fruktansvärt ointressant? Jag har alltid sett mig själv som exceptionell och rolig, men allt talar ju emot mig på den här punkten. Ingen har någonsin kommit fram till mig och sagt "Men det är ju du!"
Jag tror inte ens att personen som "utnyttjade"* mig för två år sedan har ägnat mig en enda tanke sedan dess, och då var han till och med en vän fram tills att det skedde.
Så liten är jag i världen.
Nu skall jag krypa ner hos min varme man igen, och försöka glömma hur liten och trist jag är.
*Ordvalet kanske får mig att tänka mindre på det som skedde?
Men hjärtat. Så får du inte tänka. Du har de viktigaste personerna i ditt liv, alla andra som en gång fanns där men sedan försvann var i slutänden inga riktiga vänner. Hellre att du har tre bra vänner, än 20 falska. Om du förstår vad jag menar =) Sedan så tror jag att många känner igen dig, men kanske inte vågar gå fram och säga hej =)
I min värld är du absolut ingen liten människa. Du är någon som jag tycker väldigt bra om och alltid kommer att minnas. Så även om vi är 105 år gamla och jag ser dig på stan, så kommer jag att ropa: "Caaariinaaa, kommer du ihåg mig, din senila kärring?" Hahah ;) Jag skoja =) Men du förstår nog vad jag menar.
Hey Carina, vet inte vem du pratade om i inlägget, men jag läser här iaf med jämna vardagsrum. Du däremot har försvunnit från Msn och allt möjligt annat. Skriv en rad när du känner för det, jag finns fortfarande här. Samma nummer, samma e-post. Kram /V
Hör av dig till honom, han blir säkert glad. Blir han sur så slipper du ju oroa dig i framtiden av att du "kanske" förlorat honom som vän.
