Oändlig saknad

Att det fortfarande sitter i. Det är ett och ett halvt år gånget sedan min syster dog, och ändå blir jag helt skakig av att se begravningar på film och tv. När går det över? När kan man egentligen släppa taget och slippa bryta ihop över småsaker när man minst anar det?
Deras sorg är min sorg, och min sorg kan inte delas.

Det jag vet är att jag har min familj. Och starkare band än vi delade när vi satt sida vid sida och sökte stöd hos varandra på Annas begravning har vi aldrig haft, och kommer kanske aldrig att få. Så stärkt man blir av att ha en stark hand om ens lilla, skakande.
Det känns som att bli uppdragen ur ett stormande hav precis innan man drunknar när någon av dem plötsligt lägger en hjälpande, tröstande arm om mina skakande axlar när vi står framför kistan för att säga farväl. Jag minns att de andra lyckades säga något; själv föll jag ihop igen, tyngd under allt.

Så... avlägset, men samtidigt för kort tid sedan. Det är så svårt att sätta tidsstämpel på, att tänka att det skedde för 18 månader sedan, 78 veckor sedan, 547 dagar sedan. För egentligen skulle det lika gärna ha varit igår, i förrgår, för tre veckor sedan.

(och ibland sveper havet ner över mig igen, hotar att kväva mig, men nu har jag ingen som drar upp mig, de är för långt borta)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0