That's allright, let's turn the page

Så... läget just nu... mellan mig och Nath... Jag vet inte.

Vi kom överrens om i början av december att vi skulle bryta upp, så sedan dess är vi båda singlar. Men vi bor tillsammans, och jag är fortfarande kär och galen i honom. Det känns lite jobbigt att bo tillsammans med ett ex man är kär i, och som man ändå har i stort sett precis samma relation som tidigare med, men utan att man får kalla honom sin egen. Jag vill att han skall vara min min min och ingen annans, men jag vet inte om det blir så igen. Just nu känns det som att allt beror på huruvida vi får lägenheten såld eller ej; får vi den såld så antar jag att tanken är att vi skall gå skiljda vägar. Kan jag då ärligt säga att jag vill ha den såld? Nej. I ärlighetens namn så vill jag hellre att det fortsätter som nu och att ingen vill ha den så att vi tvingas fortsätta bo tillsammans som vi gör nu.

Det är jobbigt. Jag gillar inte att vara singel. Jag vill inte vara tvungen att försöka fundera på var jag är om ett år och med vem. Kommer jag alltid att vara ensam nu? Kan jag egentligen hitta en ny partner igen eller är det här alla broar jag hade? Vill jag ens hitta någon att ersätta Nath? Jag vet ingenting nu för tiden.

Det stressar mig en hel del att sitta i en sådan osäker position. Jag vill helst känna mig trygg och lycklig, men just nu känner jag mig mest flyktig och förvirrad och vilsen. Jag älskar att ligga tryckt mot hans varma rygg och känna honom andas under mina fingrar; jag älskar att titta in i hans ögon som ser ut som havet, stormigt blåa och grå; jag älskar att ligga i hans famn och ha hans hjärtslag intill mina... Men kanske räcker inte all den kärleken till?

Jag känner att jag får svindel om jag tänker för mycket på det. Det är lättare att bara sopa det under mattan och försöka ta dagarna som de kommer. Men visst, det är ju inte helt enkelt att helt och hållet gömma undan tanken att en dag står vi där vid vägskälet och måste bestämma oss för om vi skall gå varsin stig eller om vi fortsätter hand i hand.

Tänk att något så vackert som kärlek måste göra så förbannat ont.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0