Snövit i solskenet
Förresten.
När jag kom hem från Flügger förut så startade jag WoW, spelade en halvtimme och sedan bredde jag mackor. Satt som vanligt på cd-spelaren i köket med min kära blandskiva i, och så kom Sol, Vind och Vatten, varpå jag glatt sjöng med. Och plötsligt trodde jag att det var sommar, vad annars kunde det vara när jag var varm, glad, hade solen i ryggen och sjöng Gärdestad? Det var en mysig känsla.
Av alla årstider så föredrar jag hösten, men sommaren är fin. Det är skönt, och så länge jag undviker solen är det ingen större fara. (bortsett från turisterna, men det här är tänkt att bli ett trevligt sommarinlägg och då vill jag inte prata avskum) Kanske någon som har reagerat på det, men jag är inte riktigt vad man kallar "solbränd". Någonsin. Jag gav upp det där med att sola för sex eller sju år sedan, och sedan dess har det bara blivit ljusare och ljusare på min kropp. Numera klarar jag inte av att vara i solen i för långa stunder, då jag blir illamående och yr av det hela. Beror förmodligen på vattenbrist eller något, men jag undviker gärna solen av flertalet anledningar. (alltså, på grund av huvudvärk och för att min hud bränns av det)
Jag gillar inte solbrända människor. Eller, uh, jag har inget emot dem som människor, men jag tycker ärligt talat att solbrun hud inte är så djäkla snyggt. Folk får gärna sola så mycket de vill, min mamma spenderar hela sommarhalvåret på en solstol i trädgården, men fick jag bestämma så skulle folk vara sådär stiligt vita. Faktiskt ^_^
Folk roas av att använda mig som jämförelseobjekt. "Åh! Jag är så bleeeek! Carina, kan du inte ställa dig här bredvid ett litet tag?" :P
Nåväl. Jag hade min period jag också, när jag var liten och ville vara som alla andra. Då stirrade jag avundsjukt på alla solbrända tjejer i Veckorevyn och låg i timmar i solen tills jag såg i syne och inte längre orkade. Och ändå blev jag aldrig annat än rosa. Jag har min fars gener vad gäller pigment. (tydligen tyckte folk att jag var lik min far när jag var liten, men de enda egentliga likheten är pigmenten och hakan. jag har min gammelmormors näsa och mammas gröna ögon)
Apropå likheter. Ingen i vår familj ser ut som någon annan! Eller, Sega ser ut precis som morbror Micke. Zzucken har samma färger som Anna hade. Men bortsett från det? Nej.
Anna vs. Ricard: Vitblonda med klarblå ögon. Anna blev dock superbrun i solen, Ricard blir kräfta.
Anna vs. Fredrik: Fredrik är mörkblond med brungröna ögon, Anna var vitblond med klarblå. Båda blir dock solbrända.
Anna vs. Carina: Inte en likhet whatsoever. Jag mörkblond, mörkgröna ögon, blir kräfta. Anna motsats.
Carina vs. Fredrik: Båda mörkblonda, båda har gröna ögon -dock i olika nyanser. Huden skiljer.
Carina vs. Ricard: Han vitblond, blåögd. Jag mörkblond, grönögd. Båda blir kräftor.
Ricard vs. Fredrik: Vitblond, blåögd, kräfta - mörkblond, grönögd, pepparkaka. Inte en likhet.
Pappa: Blåögd, kräfta, var nog mörkblond när han hade hår.
Mamma: Grönögd, pepparkaka, var mörkblond when younger.
(intressant, inte sant?)
När jag kom hem från Flügger förut så startade jag WoW, spelade en halvtimme och sedan bredde jag mackor. Satt som vanligt på cd-spelaren i köket med min kära blandskiva i, och så kom Sol, Vind och Vatten, varpå jag glatt sjöng med. Och plötsligt trodde jag att det var sommar, vad annars kunde det vara när jag var varm, glad, hade solen i ryggen och sjöng Gärdestad? Det var en mysig känsla.
Av alla årstider så föredrar jag hösten, men sommaren är fin. Det är skönt, och så länge jag undviker solen är det ingen större fara. (bortsett från turisterna, men det här är tänkt att bli ett trevligt sommarinlägg och då vill jag inte prata avskum) Kanske någon som har reagerat på det, men jag är inte riktigt vad man kallar "solbränd". Någonsin. Jag gav upp det där med att sola för sex eller sju år sedan, och sedan dess har det bara blivit ljusare och ljusare på min kropp. Numera klarar jag inte av att vara i solen i för långa stunder, då jag blir illamående och yr av det hela. Beror förmodligen på vattenbrist eller något, men jag undviker gärna solen av flertalet anledningar. (alltså, på grund av huvudvärk och för att min hud bränns av det)
Jag gillar inte solbrända människor. Eller, uh, jag har inget emot dem som människor, men jag tycker ärligt talat att solbrun hud inte är så djäkla snyggt. Folk får gärna sola så mycket de vill, min mamma spenderar hela sommarhalvåret på en solstol i trädgården, men fick jag bestämma så skulle folk vara sådär stiligt vita. Faktiskt ^_^
Folk roas av att använda mig som jämförelseobjekt. "Åh! Jag är så bleeeek! Carina, kan du inte ställa dig här bredvid ett litet tag?" :P
Nåväl. Jag hade min period jag också, när jag var liten och ville vara som alla andra. Då stirrade jag avundsjukt på alla solbrända tjejer i Veckorevyn och låg i timmar i solen tills jag såg i syne och inte längre orkade. Och ändå blev jag aldrig annat än rosa. Jag har min fars gener vad gäller pigment. (tydligen tyckte folk att jag var lik min far när jag var liten, men de enda egentliga likheten är pigmenten och hakan. jag har min gammelmormors näsa och mammas gröna ögon)
Apropå likheter. Ingen i vår familj ser ut som någon annan! Eller, Sega ser ut precis som morbror Micke. Zzucken har samma färger som Anna hade. Men bortsett från det? Nej.
Anna vs. Ricard: Vitblonda med klarblå ögon. Anna blev dock superbrun i solen, Ricard blir kräfta.
Anna vs. Fredrik: Fredrik är mörkblond med brungröna ögon, Anna var vitblond med klarblå. Båda blir dock solbrända.
Anna vs. Carina: Inte en likhet whatsoever. Jag mörkblond, mörkgröna ögon, blir kräfta. Anna motsats.
Carina vs. Fredrik: Båda mörkblonda, båda har gröna ögon -dock i olika nyanser. Huden skiljer.
Carina vs. Ricard: Han vitblond, blåögd. Jag mörkblond, grönögd. Båda blir kräftor.
Ricard vs. Fredrik: Vitblond, blåögd, kräfta - mörkblond, grönögd, pepparkaka. Inte en likhet.
Pappa: Blåögd, kräfta, var nog mörkblond när han hade hår.
Mamma: Grönögd, pepparkaka, var mörkblond when younger.
(intressant, inte sant?)
Kommentarer
Trackback
