Honeybunny.
Smege konfronterade mig med en äldre version av mig på MSN för någon timme sedan, och det fick mig att fundera lite. Jag har själv inte märkt av min stegvisa förändring; men då jag inte har träffat honom allt för många gånger fram tills nu när jag flyttat ner hit så är det kanske tydligare för honom att jag är annorlunda nu, sex år senare? (för det är väl sex år sedan vi lärde känna varandra, Smegnus?)
Å ena sidan har jag ju faktiskt blivit vuxen. Jag har inte längre samma behov av att hävda mig eller sticka ut (läs: bete mig som en helgonfjortis) och jag har heller inte samma urge to kill. Jag har helt enkelt stadgat mig i verkligheten, blivit en i mängden och slappnat av. Kanske är det bra, kanske är det dåligt. För tillfället nöjer jag mig vid det, dock. Jag är för hösttrött för en revolution just nu, så jag får ta det till våren istället.
Å andra sidan har jag konfronterats med en hel del saker de senaste åren som mer eller mindre gjort sitt till för att bryta ner mig på olika sätt. Jag hade en pojkvän som var otrogen mot mig. Jag hade ragg som jag hade sex med ett par gånger, för att sedan bli kallt avspisad, ignorerad och nästan kört på porten (fram tills i somras, då han var kåt och ville ses igen, lol. AS IF!) Jag har kastat mitt hjärta på folk för att få det trampat på. Och jag känner att väldigt mycket av mitt djävlaranamma faktiskt försvann iochmed Annas död. Jag har fortfarande svårt för att bete mig rätt och riktigt, för jag hänger upp mig på smådetaljer. På sätt och vis har jag svårt för att blicka framåt, och vill hellre stirra mig tokig bakåt.
Jag tror att det är en väldigt bra sak för mig att jag flyttade av ön, och numera står här i Skåne på mina egna fötter. Som sagt; under min blixvisit hemma, efter fem veckor här nere, så tyckte sig pappa märka en skillnad i mig, en positiv skillnad åt det vuxna hållet. Kanske är det ett led i att jag inte längre behöver hävda mig?
Jag har tänkt så många gånger att jag ju faktiskt vill ha tillbaka henne; om än så bara delar av henne - den Carina jag var fram till studenten. Den vuxna pizzabagar/svenskstuderande Carina har för mycket på sitt fat för att orka vara rebellisk, bitsk och modig längre. Och jag undrar faktiskt varför?
Jag tror att jag behöver gå ut en kväll och mucka gräl med folk, och se till att VINNA. Eller så försöker jag kanske ha en intellektuell debatt med någon, där JAG företräder något av de intresseområden jag har - min hemmaplan, så att säga.
Eller så ser jag helt enkelt till att få lite sex, så att jag kan slappna av sedan. (sade jag det högt? oops.)
Jag får väl försöka hitta fler och fler drag av barnet i mig igen. Skrämma undan hon den där vuxna lite, och se till att vara barnslig och dryg igen. Vem vet, kanske är det precis vad jag behöver för att vakna till lite?
Nåja, innan jag går ut på gator och torg och bråkar åt höger och vänster så skall jag i vilket fall som helst klara min grammatiktenta. Sedan kan jag vara hur djävla kaxig jag vill, för då VET jag att jag är bäst! :p
...det här blev väldigt seriöst. Förutom den biten om sex, men den var nog ganska seriös också. Eh. Ja. Nu skall jag plugga och sedan sova, tror jag. Det här är typ mitt tionde inlägg idag, jag är för djävla bra på att spämma min blogg.
Å ena sidan har jag ju faktiskt blivit vuxen. Jag har inte längre samma behov av att hävda mig eller sticka ut (läs: bete mig som en helgonfjortis) och jag har heller inte samma urge to kill. Jag har helt enkelt stadgat mig i verkligheten, blivit en i mängden och slappnat av. Kanske är det bra, kanske är det dåligt. För tillfället nöjer jag mig vid det, dock. Jag är för hösttrött för en revolution just nu, så jag får ta det till våren istället.
Å andra sidan har jag konfronterats med en hel del saker de senaste åren som mer eller mindre gjort sitt till för att bryta ner mig på olika sätt. Jag hade en pojkvän som var otrogen mot mig. Jag hade ragg som jag hade sex med ett par gånger, för att sedan bli kallt avspisad, ignorerad och nästan kört på porten (fram tills i somras, då han var kåt och ville ses igen, lol. AS IF!) Jag har kastat mitt hjärta på folk för att få det trampat på. Och jag känner att väldigt mycket av mitt djävlaranamma faktiskt försvann iochmed Annas död. Jag har fortfarande svårt för att bete mig rätt och riktigt, för jag hänger upp mig på smådetaljer. På sätt och vis har jag svårt för att blicka framåt, och vill hellre stirra mig tokig bakåt.
Jag tror att det är en väldigt bra sak för mig att jag flyttade av ön, och numera står här i Skåne på mina egna fötter. Som sagt; under min blixvisit hemma, efter fem veckor här nere, så tyckte sig pappa märka en skillnad i mig, en positiv skillnad åt det vuxna hållet. Kanske är det ett led i att jag inte längre behöver hävda mig?
Jag har tänkt så många gånger att jag ju faktiskt vill ha tillbaka henne; om än så bara delar av henne - den Carina jag var fram till studenten. Den vuxna pizzabagar/svenskstuderande Carina har för mycket på sitt fat för att orka vara rebellisk, bitsk och modig längre. Och jag undrar faktiskt varför?
Jag tror att jag behöver gå ut en kväll och mucka gräl med folk, och se till att VINNA. Eller så försöker jag kanske ha en intellektuell debatt med någon, där JAG företräder något av de intresseområden jag har - min hemmaplan, så att säga.
Eller så ser jag helt enkelt till att få lite sex, så att jag kan slappna av sedan. (sade jag det högt? oops.)
Jag får väl försöka hitta fler och fler drag av barnet i mig igen. Skrämma undan hon den där vuxna lite, och se till att vara barnslig och dryg igen. Vem vet, kanske är det precis vad jag behöver för att vakna till lite?
Nåja, innan jag går ut på gator och torg och bråkar åt höger och vänster så skall jag i vilket fall som helst klara min grammatiktenta. Sedan kan jag vara hur djävla kaxig jag vill, för då VET jag att jag är bäst! :p
...det här blev väldigt seriöst. Förutom den biten om sex, men den var nog ganska seriös också. Eh. Ja. Nu skall jag plugga och sedan sova, tror jag. Det här är typ mitt tionde inlägg idag, jag är för djävla bra på att spämma min blogg.
Kommentarer
Trackback
