Jag är för djävla korkad. Alldeles för ofta. Jag inbillar mig, önskar, försöker se, frammanar illusioner och bara VILL att det skall vara sådär som det verkligen inte är.
Mer än någonsin behöver jag Anna. Behovet av hennes tröstande ord ökar dag för dag, och jag vet att jag snart kommer att brytas ner av tyngden igen. Jag saknar henne så outhärdligt, jag älskar henne så oerhört.
|