Death whispered a lullaby

När jag var sju eller åtta började jag lyssna på De Lyckliga Kompisarna. Jag lyssnar fortfarande på dem, men inte i samma utsträckning. Däremot blir jag alltid nostalgiskt harmonisk när min lilla randomspelare ploppar fram en av deras alster i mina öron. Minnen av mig själv som liten och saker jag gjorde under tiden jag lyssnade på DLK (t.ex. lekte i mitt fina dockskåp hemma hos Birgit på landet) får mig att slappna av och gå något steg långsammare ett tag. Det är lite som balsam för själen. För övrigt har ju Mart en grym röst :) (likaså har Ulke, han sjunger vackert.)

En av de bästa skivor jag någonsin hört är Opeths skiva Damnation. Jag har haft skivan i fem eller sex år nu, och har fortfarande inte tröttnat. Skivan fungerar alldeles utmärkt som bakgrundsmusik när man åker tåg eller när man jobbar eller när man pluggar eller när man bara vill sjunga med eller när man skall sova... jag hade den faktiskt som sovskiva ett tag. Jag älskar den. Den är perfektion och fullkomlighet. Den är harmoni och rå skönhet. Den gör mig lyrisk ^^

Oavsett vad min tillfälliga musikfling är (och jag flingar runt ganska ofta ^^) så finns det en artist jag är fullkomligt förälskad i, och jag kan inte låta bli. Jag har inte hört mer än ett tiotal låtar av henne, men... det är något i hennes musik som totalt trollbinder mig och vägrar släppa taget om mig. Jag talar om Siouxsie Sioux och hennes band Siouxsie and the Banshees. Jag har tidigare, i den kategori som numera heter Zombie dreglar, postat en länk till en av hennes låtar på Youtube. Jag vill slå ytterligare ett slag för henne. Om du har möjlighet att komma över "Dazzle" så lyssna. Lyssna, njut och bli trollbunden.

Um... Det var ungefär det jag ville säga just nu :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0