Let me see you stripped down to your bones

Dagens ord: Klassbloggande. Folk som bloggar om hur dålig uppväxt de hade, tydligen. Jag vet inte. Jag kanske bara feltolkar. Men det verkar gå ut på "Varför fick hon allt jag inte fick?"
Kom igen... Jag, genom min familj, tillhör väl kanske bättre skiktet medelklass på Gotland, men omg. Jag har då aldrig tyckt att jag har haft en dålig uppväxt för att jag inte fick Sibyllamat och glass varje dag. Faktiskt.

Nu är jag dock vuxen, nu har jag massor av egna pengar som jag skall köpa lägenhet eller wtf jag vill för, men jag har inte råd med oxfilé. Oxfilé är det som spelar stor roll, jag vill ha oxfilé och rödvinssås och potatisgratän. Det är bara köttet som är dyrt, och det är djävligt dyrt. Mrrrr. Köööött.

Seriöst. Jag bryr mig egentligen inte, folk får lov att vara avundsjuka på sina vedervärdigt bortskämda men väldigt onyttiga grannar om de vill ;) Jag var ju själv lite avundsjuk på att Malin fick äta godis och chips precis hur mycket hon ville, men å andra sidan så såg jag ju vad det gjorde med hennes kropp. Och hur hennes föräldrar såg ut. Och hur hennes lillasyster började se ut... Så... Njä :)

ISTÄLLET så tycker jag att man skall koncentrera sig på att må bra. Jag skulle kunna dra upp det ena minnet efter det andra om nätter jag grät mig till sömns på grund av mina klasskamrater, hur jag drömde om att våga skrika åt folk att dra åt helvete och hur jag alltid varit avundsjuk på mina syskon - men vad tjänar det till? Det skulle inte få mig att må bättre, allvarligt talat. Jag skriver då hellre om hur otroligt stolt jag var över mig själv när jag tog studenten, hur det pirrar i magen när jag får varma solstrålar i nacken och känner lukten av vårblommor eftersom det får mig att minnas alla våra långpromenader till diverse lekparker när vi var små, jag skulle kunna ranta på i en evighet om hur minnet av mig och Fredrik med varsin Tom & Jerry-påse låg under storrumsbordet och såg på tecknad film och hur härligt det var när man fyllde år och de kom och sjöng sin falskstämda sång för mig. Hur kul det var när man fick följa med pappa till affären innan den öppnade och allt var tomt och svart och man kunde surfa runt på de små rullbrädorna, och hur trevligt det alltid är när personalen i butiken hälsar glatt på en, och man märker att det inte beror på att man är Anders' dotter, utan på att man är Carina och de tycker om en. Hur vuxen jag kände mig när jag fick följa med mamma på Tupperware-partyn, hur mysigt det alltid var att hälsa på Birgit eller Madelene på landet och leka med griskultingar och kaniner. Hur fint det kändes när jag träffade först Ida, Emma och Hanna och sedan träffade Eric, Leo och Amanda.

Jag vet hur det är att känna sig åsidosatt och utanför. Men jag vill inte plocka fram känslor som bara får en att må dåligt, och som inte går att omvända till något bra för det är för länge sedan.
Jag älskar mina föräldrar och min familj, och allt som hände under min uppväxt har ju danat den jag är idag. Och om man inte kan trivas med sig själv, hur kan man då trivas med något?

Jag dömer ingen. Jag vill bara måla upp MIN version av hur det hellre skulle se ut.
Att bli mobbad för sina nedärvda kläder - eller att kunna le av att minnas hur bra de där fula jeansen var att spela dödsfotboll i? :D

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0