My crawling flesh fucking tickles
Bättre humör nu. Fikan gick bra, jag är nöjd. Mommo är rar och jag har fått pengar i födelsedagspresent. Onödigt, men mat är ju bra så jag har nog råd med det nu.
Fast faktum kvarstår: Jag längtar hem och jag är trött på Gotland. Efter två dagar. Ohwell. Ingen idé att gräma sig över det, och imorgon får jag ju kalasa med en massa raringar jag ser fram emot att få krama på! Ikväll blir det för övrigt förmodligen promenad med mamma Eric efter bowlandet, det vore sweet.
Kattallergin drar ner mig. Dödsträsket. Kittla-sönder-näsan-träsket och stryp-mig-långsamt-träsket.
Jag vill spela. Jag tjatar om det, men det får mig att stänga av hjärnan lite. Sinneslött bankande på allehanda monster och bra musik i mina högtalare får mig att sluta tänka så djävla mycket, och då håller jag humöret uppe. Det är när jag i rastlöshet tillåts tänka som jag föder tankar jag borde låta bli att tänka. Mina tankar är vapen som slåss, mina tankar är vapen för oss, mina tankar är det sista som ni tar.
Jag börjar tappa aptiten igen. Mat börjar åter igen vara något jag hellre klarar mig utan. Ansträngningen i att tillaga samt äta mat börjar te sig övermäktig. Jag vill inte. Jag vill inte vara hungrig, men by gods jag vill inte äta heller. (återigen: det handlar inte om att OJ VAD JAG ÄR TJOCK eller något åt det hållet. Det handlar om att jag ibland får en mental spärr som får mig att vilja undvika att äta.)
Bra musik via iPod. Håller mig över ytan. Idag vill jag inte drunkna.
Fy farao vilket dravel.
Fast faktum kvarstår: Jag längtar hem och jag är trött på Gotland. Efter två dagar. Ohwell. Ingen idé att gräma sig över det, och imorgon får jag ju kalasa med en massa raringar jag ser fram emot att få krama på! Ikväll blir det för övrigt förmodligen promenad med mamma Eric efter bowlandet, det vore sweet.
Kattallergin drar ner mig. Dödsträsket. Kittla-sönder-näsan-träsket och stryp-mig-långsamt-träsket.
Jag vill spela. Jag tjatar om det, men det får mig att stänga av hjärnan lite. Sinneslött bankande på allehanda monster och bra musik i mina högtalare får mig att sluta tänka så djävla mycket, och då håller jag humöret uppe. Det är när jag i rastlöshet tillåts tänka som jag föder tankar jag borde låta bli att tänka. Mina tankar är vapen som slåss, mina tankar är vapen för oss, mina tankar är det sista som ni tar.
Jag börjar tappa aptiten igen. Mat börjar åter igen vara något jag hellre klarar mig utan. Ansträngningen i att tillaga samt äta mat börjar te sig övermäktig. Jag vill inte. Jag vill inte vara hungrig, men by gods jag vill inte äta heller. (återigen: det handlar inte om att OJ VAD JAG ÄR TJOCK eller något åt det hållet. Det handlar om att jag ibland får en mental spärr som får mig att vilja undvika att äta.)
Bra musik via iPod. Håller mig över ytan. Idag vill jag inte drunkna.
Fy farao vilket dravel.
Kommentarer
Postat av: elinleticia
Jag blir alltid skiträdd när jag inte får lust att äta. Ibland har det varat i dagar och jag blir så uttråkad då. Mat är en LUST. För mig handlar det heller inte om ätstörningar utan mer om glädje.
Postat av: Zombielicious
Ja, det är så irriterande! Jag VILL ju äta, men jag har ingen lust. Alls.
Trackback
