King of the Cannibals

Dagens framsteg: Att inte låta Förtvivlan författa min blogg.
En del bråk (eller vadhelst man vill kalla dem) kan vara uppfriskande och få en att förstå. Jag önskar bara att folk kunde bitcha mot mig oftare (well, egentligen inte) så att jag fick mer feedback. Jag kräver inte positiv feedback, jag vill bara VETA. Som när man bakar pizza; hur fan skall jag kunna veta att mina pizzor inte uppskattas av kunderna om kunderna aldrig säger ifrån? Hur skall jag någonsin kunna bli bättre om ingen någonsin pekar ut mina fel och ber om förändring?

Det sägs att jag är för fördomsfull. Jag håller delvis med. I vilket fall som helst får det stå mellan personen i fråga och mig. Det ger mig saker att tänka på, klura över, försöka göra något åt. Vi behöver alla små hobbies och projekt att syssla och pyssla med; jag har mig själv och mina issues.

Min problemkategori behöver fler inlägg. Jag hade kommit på ett bra problem att bearbeta tidigare idag, men det har totalt fallit mig ur minnet. Får se ifall det dyker upp igen. Att skriva ner saker gör dem verkliga för mig. Svart på vitt (eller vitt på svart, om man nu skall utgå från vad som står i bloggen) och plötsligt existerar orden och deras innebörd.

Det är dags för mig att sminka mig (mitt smink försvann medan Förtvivlan regerade) och gå upp till Ica och köpa något att äta. Jag vet inte vad. Jag är inte sugen på något, och min tunga känns svullen. Men om några timmar kommer jag att ångra att jag inget ätit.
Jag minns att jag hade lyckats få rutin på mitt ätande i höstas. Kvällsmat åts någongång mellan sex och sju varje kväll, jag åt aldrig något (ens godis) efter nio. Lunch och mellanmål åts regelbundet. Det var bra. Jag får försöka få igång en sådan rutin igen. Rutiner är bra för mig. Schema och bestämda tidpunkter.

Magen är tom och huvudet är fullt. Ibland är det tvärtom. Jag vet inte vilket som är bäst för mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0