God was never on your side

Hur skall man göra för att komma levande igenom saker som tär en sönder och samman?
Hittills har jag kört på en metod. Ja, faktum är att jag har kört samma metod så länge att jag inte längre vet vad för alternativ som finns. Jag förtränger. Jag är bäst i världen på att förtränga saker som gör mig ledsen, och det fungerar relativt bra. Ibland, när man är som minst på sin vakt, så smiter kanske de där känslorna man ville jaga bort fram igen. Och när något man vägrat tänka på de senaste fem åren plötsligt sticker fram sin fula nuna så kan det vara väldigt svårt att hantera det hela på rätt sätt. Oftast blir det tårar, självförakt och sedan mer förträngning.
Ibland verkar det som en bra metod. Men så inser man efter ett tag att för varje känsla man gömmer sig, desto mindre blir man. Till slut glömmer man bort att vara glad, att kunna bli förälskad, att skratta åt saker som gör en lycklig och att somna med ro inombords. Till slut slutar man lita på folk, man blir snabbt ilsken över minsta lilla, man börjar missförstå intentioner och man ruttnar mer och mer.

Jag vill inte vara sådan här. Jag har så ofta blivit anklagad för att vara iskall, känslolös och apatisk, men det är jag inte. Jag är bara livrädd, och vill inte bli trampad på fler gånger. Men det blir jag. Folk påstår att de betraktar en som sin närmaste vän, men när det väl kommer till kritan är man den sista de hör av sig till. Folk säger att självklart, du kan lita på mig, och sedan inser man att man faktiskt skulle ha hållit käften istället.
Jag vet inte om jag är sur eller besviken idag.
Jag vet bara att jag just nu vill ha saker jag inte kan få. Dels för att jag inte vill eller vågar be om dem, och dels för att jag verkligen fruktar att personerna i fråga inte alls vill ge mig det jag behöver just nu. Och hur skall jag kunna läkas nu när jag inte kan få det jag måste få?

Ibland undrar jag hur jag hade kunnat leva mitt liv annorlunda. Jag ser framför mig hur jag skulle ha böjt mig efter omgivningens vilja, hur jag skulle ha sopat mig själv under mattan och blivit den de ville ha. Jag undrar om jag hade varit lycklig om jag hade varit en produkt av andras ansträngningar istället för att jag danat mig själv?
Jag kan vara lycklig ibland. Idag är bara en sådan där dag då det gått hål på min skyddsväv och mina små monster glatt springer runt i kroppen och upp till hjärnan som de illa kvickt ansätter med allt möjligt skit.
Det finns de av er som läser detta och finner det lustigt, det finns de av er som läser som känner igen er och det finns de av er som läser som antingen inte alls förstår eller bryr er, eller som till och med struntar i att läsa för att det är ett för långt inlägg. Jag inser detta, men jag bryr mig inte. Skall jag börja ta i hänsyn vem som läser och hur ni skulle reagera skulle jag aldrig kunna skriva något.

Ibland känner jag mig söt. Ibland tycker jag att jag duger. Idag ser jag inte alls illa ut. Men samtidigt ser jag ju hur folk reagerar på mig. Vad hjälper det att jag tycker att jag är söt när ingen annan tycker det?
Och ibland undrar jag varför jag ens bryr mig. Är det inte det yttre så är det det inre. Folk kan inte hantera mig. Jag kan för höge farao inte ens hantera mig själv!

Ohwell. Om några timmar är allt rosenrosa och rart igen och ingen behöver alls tänka på att det här inlägget finns. Om några timmar har jag förträngt besvikelse och svalt alla ord jag vill skrika ut. (sväljer man för många ord så kväver de nog en, men vem är jag att anse att jag vet huruvida det stämmer eller inte?)

Jag vet att jag är bra. Jag önskar bara att alla andra visste det också.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0