Tala är silver, tiga är guld.
Jag är en person som pratar väldigt mycket. Jag babblar när jag är nervös, jag kvittrar när jag är glad, jag snackar när jag är full, jag pratar när jag är nedstämd och jag gnatar när jag är sur. Och på något sätt skapas en vision av mig som går ut på att jag måste vara den som leder en konversation. Så här har det varit länge. När jag var yngre brukade folk ha allvarliga samtal med mig (om mig) när jag varit ovanligt tystlåten: "Är något fel?" "Är du sur?" "Är du ledsen?" - följt av "Du är så tyst!"
Jag vet inte jag. Är det verkligen så konstigt att man ibland vill vila stämbanden, ge den andra personen en chans att vara den drivande kraften i samtalet eller helt enkelt känner att man har slut på samtalsämnen för tillfället?
Jag är väldigt blyg också. När jag umgås med folk jag inte träffar väldigt ofta, eller i större grad: när jag träffar folk för första gången, så sker en av två saker:
1) jag känner mig korkad/(intelligent) underlägsen och får tunghäfta;
2) jag babblar iväg hejvilt. Om ALLT. Jag har väldigt lätt för att prata för mycket om saker folk antingen inte har med att göra, eller saker som folk egentligen inte vill veta. Ju mer ...tja... ju mer ämnet är i behov av att hållas nertystat, desto större risk är det att jag får för mig att det är ett bra konversationsämne.
NEJ, folk vill inte höra allt om min mensvärk.
NEJ, folk skiter fullständigt i när jag hade sex senast.
NEJ, folk tycker inte att mina planer på vilka skor jag skall köpa är så djäkla hett.
NEJ, folk är inte roade av att höra skumma anekdoter utan poäng.
...och så vidare.
En annan sak jag reagerat på är mitt behov av att hävda mig, att framställa mig själv som bättre än alla andra - genom att klanka ner på folk. Skor, frisyrer, smink, kroppsform, kläder - vadhelst jag kan hitta att ha en negativ åsikt om - you betcha, det har jag. "Se vad tjock hon är!" "Är inte den där tröjan illa vald till de där byxorna?" "Kolla hennes hår, hon ser inte klok ut!" och så vidare.
Så. Frågan man kan ställa sig är: Är jag verkligen likeable?
Varför envisas folk med att umgås med mig när jag bara snackar dynga och goja?
Ni upphör aldrig att förvåna mig. Hoho.
Jag vet inte jag. Är det verkligen så konstigt att man ibland vill vila stämbanden, ge den andra personen en chans att vara den drivande kraften i samtalet eller helt enkelt känner att man har slut på samtalsämnen för tillfället?
Jag är väldigt blyg också. När jag umgås med folk jag inte träffar väldigt ofta, eller i större grad: när jag träffar folk för första gången, så sker en av två saker:
1) jag känner mig korkad/(intelligent) underlägsen och får tunghäfta;
2) jag babblar iväg hejvilt. Om ALLT. Jag har väldigt lätt för att prata för mycket om saker folk antingen inte har med att göra, eller saker som folk egentligen inte vill veta. Ju mer ...tja... ju mer ämnet är i behov av att hållas nertystat, desto större risk är det att jag får för mig att det är ett bra konversationsämne.
NEJ, folk vill inte höra allt om min mensvärk.
NEJ, folk skiter fullständigt i när jag hade sex senast.
NEJ, folk tycker inte att mina planer på vilka skor jag skall köpa är så djäkla hett.
NEJ, folk är inte roade av att höra skumma anekdoter utan poäng.
...och så vidare.
En annan sak jag reagerat på är mitt behov av att hävda mig, att framställa mig själv som bättre än alla andra - genom att klanka ner på folk. Skor, frisyrer, smink, kroppsform, kläder - vadhelst jag kan hitta att ha en negativ åsikt om - you betcha, det har jag. "Se vad tjock hon är!" "Är inte den där tröjan illa vald till de där byxorna?" "Kolla hennes hår, hon ser inte klok ut!" och så vidare.
Så. Frågan man kan ställa sig är: Är jag verkligen likeable?
Varför envisas folk med att umgås med mig när jag bara snackar dynga och goja?
Ni upphör aldrig att förvåna mig. Hoho.
Kommentarer
Trackback
