Om Anna.
Jag skrev det här förra hösten, ett par månader efter Annas död. Texten ligger publicerad på haket.com, men jag känner att jag vill ha den här också.
Alla ber mig om ord. Alla erbjuder sig att lyssna, att låta mig prata. Men ...jag har tappat alla ord. Jag har aldrig känt mig så tystad som nu, jag har aldrig känt sådan svårighet att bryta ner mina murar och verkligen dela med mig av mina känslor.
Jag vill så gärna berätta. Jag vill så gärna ge henne liv med hjälp av mina ord, kunna skratta åt minnen och kunna tänka på henne utan att det skall gå som is i mitt hjärta och utan att jag känner ögonen tåras, gång på annan.
Det har inte gått lång tid, strax mer än tre månader, så kanske ingen förväntar sig att mitt sorgearbete är över än, men det känns ändå som att folk på sätt och vis tror att så är fallet. Folk rycker till, drar sig tillbaka, känner sig besvärade när jag försöker tala om henne.
Är det ni eller jag som har det svårast nu? Jag vet att jag alltid har min familj att gå till, att jag alltid kan prata med min mor. Men ...ni då? Jag vill inte tynga er med känslor ni inte vet ifall ni kan hantera. Det värmer mig så att ni erbjuder era famnar, era öron, men jag tror inte att ni har övertygat er själva att ni faktiskt klarar av att ta emot min sorg.
Jag hatade att jag var tvungen att dela min sorg med så många människor på hennes begravning. Jag hade hellre sett att det bara var min familj, hennes allra närmsta, som stod samlade runt hennes vita kista. Jag känner mig så besvärad med tanken på en fullsatt kyrka som smärtades av vår öppna och blödande sorg.
Ni måste försöka förstå: Jag kände mig så stark när vi kom till kyrkan. Jag kände att jag trodde att jag skulle klara mig igenom begravningen, att det skulle gå snabbt och sedan vara över, som när man får en spruta. Men... När vi skulle gå in i stora kyrksalen så tog det stopp. Mina ben låste sig, jag tvärvände och försökte springa därifrån. Mamma stannade mig, höll om mig, tryckte min hand och drog med mig in i kyrkan. Och... samtidigt som vi förliste, slets sönder, drogs i stycken och förblödde, så hade vi fortfarande varandra. Med mamma och Ricard på ena sidan, och pappa och Fredrik på den andra, så kände jag ändå att jag kunde få hämta styrka från dem, på samma sätt som jag villigt lånade dem min egen. (men när vi skulle gå fram och säga farväl och lägga våra rosor på hennes kista ville mina ben inte längre, de ville vika sig, lägga mig på marken bredvid hennes sista sovplats och bara låta ingentingheten sluka mig) (och tack för starka armar, starka armar som håller om mig - jag minns inte längre vem det var, vem som lyckades dra mig tillbaka från den iskalla likgiltigheten som slog till mig så plötsligt)
Det som slår mig sönder och samman varje gång minnet hemsöker mig är när min far gav mig dödsbudet. (och det är nu jag känner att jag börjar gråta på riktigt) Jag trodde aldrig att det skulle kunna bli så. Han kom in i köket, fram till mig, tog mig i famnen och sade "Carina, det har hänt något hemskt" och min tanke var "jaha, har farmor dött?" och en snabb, iskall skrikande tanke sade "kanske är det mommo?" och jag hann inte ens tänka klart innan han sade "Anna har dött" och jag kände hur all kraft rann ur mig. Starka armar igen, pappa höll mig från att falla ner på marken. Alla muskler dog, alla krafter försvann, alla känslor började bulta så hårt att jag trodde att jag skulle spricka. Och sedan ...vi for hem. Jag minns att jag var livrädd för att möta min familjs känslor, att ta del av deras sorg, men när jag väl var hos dem kände jag även av deras styrka mitt i allt. Och mamma grät inte förrän jag sade "jag vill bara ringa henne och säga åt henne att sluta fjanta sig!"
...jag vill bara ringa henne och säga åt henne att sluta fjanta sig. Och sedan vill jag prata, prata, prata. Eller åtminstone få en chans att låta henne veta hur mycket jag älskar henne, hur outhärdligt så många saker blivit i hennes frånvaro. Hon gav mig så mycket av sin styrka. Anna såg allt i svart eller vitt, för henne fanns inget mellanläge. Hon pendlade kraftigt mellan fruktansvärd ilska eller smittade, skrattande barnaglädje. Hon kunde vara en så kall och elak satmara att jag ryckte till varje gång hon ringde, hon gick mig så ofta på nerverna och jag hade henne blockerad på msn. Men samtidigt är hon min syster, och jag älskar henne mer än jag tror att hon någonsin förstod. Och nu är allt slut, nu finns inga chanser mer. Jag tror inte på ett liv efter döden, jag tror inte att hon sitter i himlen och ser ner på mig. Jag tror däremot att hon äntligen funnit frid, att hon äntligen får vila och att hon äntligen är rofylld.
Hon hade många demoner hos sig. Hon berättade om dem för mig, men jag kunde inget göra.
...när jag och mamma plockade ur hennes lägenhet hittade vi en bild på mig som bebis på hennes nattduksbord. Då var jag nära att fly igen, springa iväg, bara släppa taget om allt.
Jag vill bara få låta henne veta hur viktig hon var för mig, hur viktig hon ÄR för mig. (och jag vill aldrig tappa bort henne, aldrig släppa hennes hand i mörkret, aldrig vakna och upptäcka att jag glömt hennes röst, glömt ljudet av hennes skratt)
Det var allt för nu.
Alla ber mig om ord. Alla erbjuder sig att lyssna, att låta mig prata. Men ...jag har tappat alla ord. Jag har aldrig känt mig så tystad som nu, jag har aldrig känt sådan svårighet att bryta ner mina murar och verkligen dela med mig av mina känslor.
Jag vill så gärna berätta. Jag vill så gärna ge henne liv med hjälp av mina ord, kunna skratta åt minnen och kunna tänka på henne utan att det skall gå som is i mitt hjärta och utan att jag känner ögonen tåras, gång på annan.
Det har inte gått lång tid, strax mer än tre månader, så kanske ingen förväntar sig att mitt sorgearbete är över än, men det känns ändå som att folk på sätt och vis tror att så är fallet. Folk rycker till, drar sig tillbaka, känner sig besvärade när jag försöker tala om henne.
Är det ni eller jag som har det svårast nu? Jag vet att jag alltid har min familj att gå till, att jag alltid kan prata med min mor. Men ...ni då? Jag vill inte tynga er med känslor ni inte vet ifall ni kan hantera. Det värmer mig så att ni erbjuder era famnar, era öron, men jag tror inte att ni har övertygat er själva att ni faktiskt klarar av att ta emot min sorg.
Jag hatade att jag var tvungen att dela min sorg med så många människor på hennes begravning. Jag hade hellre sett att det bara var min familj, hennes allra närmsta, som stod samlade runt hennes vita kista. Jag känner mig så besvärad med tanken på en fullsatt kyrka som smärtades av vår öppna och blödande sorg.
Ni måste försöka förstå: Jag kände mig så stark när vi kom till kyrkan. Jag kände att jag trodde att jag skulle klara mig igenom begravningen, att det skulle gå snabbt och sedan vara över, som när man får en spruta. Men... När vi skulle gå in i stora kyrksalen så tog det stopp. Mina ben låste sig, jag tvärvände och försökte springa därifrån. Mamma stannade mig, höll om mig, tryckte min hand och drog med mig in i kyrkan. Och... samtidigt som vi förliste, slets sönder, drogs i stycken och förblödde, så hade vi fortfarande varandra. Med mamma och Ricard på ena sidan, och pappa och Fredrik på den andra, så kände jag ändå att jag kunde få hämta styrka från dem, på samma sätt som jag villigt lånade dem min egen. (men när vi skulle gå fram och säga farväl och lägga våra rosor på hennes kista ville mina ben inte längre, de ville vika sig, lägga mig på marken bredvid hennes sista sovplats och bara låta ingentingheten sluka mig) (och tack för starka armar, starka armar som håller om mig - jag minns inte längre vem det var, vem som lyckades dra mig tillbaka från den iskalla likgiltigheten som slog till mig så plötsligt)
Det som slår mig sönder och samman varje gång minnet hemsöker mig är när min far gav mig dödsbudet. (och det är nu jag känner att jag börjar gråta på riktigt) Jag trodde aldrig att det skulle kunna bli så. Han kom in i köket, fram till mig, tog mig i famnen och sade "Carina, det har hänt något hemskt" och min tanke var "jaha, har farmor dött?" och en snabb, iskall skrikande tanke sade "kanske är det mommo?" och jag hann inte ens tänka klart innan han sade "Anna har dött" och jag kände hur all kraft rann ur mig. Starka armar igen, pappa höll mig från att falla ner på marken. Alla muskler dog, alla krafter försvann, alla känslor började bulta så hårt att jag trodde att jag skulle spricka. Och sedan ...vi for hem. Jag minns att jag var livrädd för att möta min familjs känslor, att ta del av deras sorg, men när jag väl var hos dem kände jag även av deras styrka mitt i allt. Och mamma grät inte förrän jag sade "jag vill bara ringa henne och säga åt henne att sluta fjanta sig!"
...jag vill bara ringa henne och säga åt henne att sluta fjanta sig. Och sedan vill jag prata, prata, prata. Eller åtminstone få en chans att låta henne veta hur mycket jag älskar henne, hur outhärdligt så många saker blivit i hennes frånvaro. Hon gav mig så mycket av sin styrka. Anna såg allt i svart eller vitt, för henne fanns inget mellanläge. Hon pendlade kraftigt mellan fruktansvärd ilska eller smittade, skrattande barnaglädje. Hon kunde vara en så kall och elak satmara att jag ryckte till varje gång hon ringde, hon gick mig så ofta på nerverna och jag hade henne blockerad på msn. Men samtidigt är hon min syster, och jag älskar henne mer än jag tror att hon någonsin förstod. Och nu är allt slut, nu finns inga chanser mer. Jag tror inte på ett liv efter döden, jag tror inte att hon sitter i himlen och ser ner på mig. Jag tror däremot att hon äntligen funnit frid, att hon äntligen får vila och att hon äntligen är rofylld.
Hon hade många demoner hos sig. Hon berättade om dem för mig, men jag kunde inget göra.
...när jag och mamma plockade ur hennes lägenhet hittade vi en bild på mig som bebis på hennes nattduksbord. Då var jag nära att fly igen, springa iväg, bara släppa taget om allt.
Jag vill bara få låta henne veta hur viktig hon var för mig, hur viktig hon ÄR för mig. (och jag vill aldrig tappa bort henne, aldrig släppa hennes hand i mörkret, aldrig vakna och upptäcka att jag glömt hennes röst, glömt ljudet av hennes skratt)
Det var allt för nu.
Kommentarer
Trackback
